KROPP & SJÄL
Artikel av Sunny Börjesson publicerad 10 dec 2010 kl. 06.00:

"Jag reser aldrig med färre än fem par glasögon."
Foto: flickr/Barb Henry by CC 2.0

Jag och mina glasögon

"Jag har lämnat glasögon efter mig på tre kontinenter. En gång höll de på att bli min död."
Jag och mina glasögon har i många år varit en stor källa till munterhet inom familjen! De har hittats på de mest märkliga ställen, till och med i toalettstolen. För att inte tala om i badkaret - jag låg och läste där förr i världen. Folk har satt sig på dem där de legat kamouflerade i en fåtölj och råkat trampa på dem i den oklippta gräsmattan. Har man runt 14 000 böcker vill man läsa nästan jämt och i synnerhet när resten av huset sover för det är då mina Dämoner (för att travestera Bergman) är som mest vakna.

Jag fick alltså läsglasögon när jag var hos min optiker för sisådär 25 år sedan. Åkomman då var Fel Födelsenummer, sade han. Jag köpte lassvis med de där billiga läsglasögonen som man köper på loppis och på marknader och finns tillgängliga åtminstone hela Europa och med åren var jag uppe i 3+. Det är utomordentligt svårt att få tag i 4:orna - förmodligen anses det vara dags för ett optikerbesök när man hunnit dit? Men jag har varit lite ängslig för då blir det mycket dyrt.

Jag har lämnat glasögon efter mig på tre kontinenter. En gång höll de på att bli min död. Vi kom med ett lokaltåg ifrån en liten italiensk stad där båtarna till och från Elba går till en större stad där vi skulle ta ett snabbtåg norrut. Jag glömde i vanlig ordning glasögonen på toaletten men insåg att jag inte skulle hinna runt alla plattformar igen då vårt tåg var på inrullande. Men jag såg toaletten mitt framför mig. Så jag kastade mig ner på spåret och skrek till maken: "Håll tåget!" På toan var glasögonen redan stulna så det gick fort, men när jag hoppade ner på spåret igen började folk skrika "No, No!" runt mig och först då såg jag det snabbtåg som kom på mitt spår. Jag snubblade men några tuffingar fick tag i mig och hjälpte Rolf att hala upp mig - bara skorna blev överkörda den gången.

När jag varit hos mina systrar eller vänner går de alltid en glasögonrunda för att hitta alla paren. Jag reser aldrig med färre än fem par.

För två år sedan dog en av rosenbuskarna här hemma så jag och lilla Maja, då tre, skulle plantera en ny. När jag grävt en djup grop så blinkade det till. Ett par glasögon i botten på gropen. De måste ha trillat av näsan när jag planterade. Undra på att den stackars rosen inte ville ta sig. På somrarna springer Maja runt ute och inne och letar efter dagens skörd. Hon får 5 kr för dem, antingen hon hittar ett par eller flera.

Ända sedan Rolf blev sjuk har jag insett att jag måste skaffa ett par riktiga glasögon hos en optiker. Jag har varit på väg säkert tio gånger men det händer alltid någonting så att jag får avboka min tid. En gång var det Roffes sista stroke och nästa gång hans lårbensbrott. Så har det inte gått med avbytaren (vanligtvis dottern) några gånger, småbarn blir ofta sjuka över en natt och då får jag ställa in. Mina jämnåriga har betalat mellan 5 000 och 7 000 kr för sina "riktiga" glasögon så jag har bestämt mig för att ett par ska sitta fast i en kedja där jag har min läshörna. Jag har inte råd att plantera rosor med dem utan får lägga någonting annat i planteringsgroparna - gammal hederlig kogödsel kanske?

Förra vintern kom svininfluensan när jag hade optikertid. I vinter och i vår har Rolf varit så dålig. Vi har snurrat runt rejält i vårdkarusellen men turen har fått ett lyckligt slut - en mycket inflammerad tand opererades bort och cancerlarmet drogs tillbaka. Istället började jag själv svimma och ramla lite väl ofta så resten av sommaren/hösten är det jag som valsat runt mellan husläkaren, min kardiolog och neurologkliniken och det visade sig, inte helt otippat, att min ena halspulsåder är 100 % tät och den andra 50 %. Jag har ju sakta blivit sämre efter 25 år av svår kärlkramp. Jag svimmar av syrebristen sålunda. Det känns som att andas genom ett sugrör ungefär.

Den goda nyheten var att hjärtat var utmärkt trots alla usla kranskärl! Om det halvöppna kranskärlet tätar till sig upp till ett 60-70-procentigt stopp måste man riskera en operation och då är ju ett bra hjärta en väldig fördel.

Lycklig över detta skolkade jag från patientrollen i höst och ärvde de enda tre läsglasögon som har en 4:a av Rolf som inte kan läsa alls sedan den sista stroken. Men de var alltid smutsiga, särskilt ena sidan. Jag bad Roland göra rent dem lite effektivare, jag tänkte att jag måste göra något slags fel för jag fick dem inte rena. Han kom tillbaka med dem och sade att nu var de som nya. Men inte då. Ena sidan var konstant lika skitig. Jag gick igenom samma procedur med alla tre paren och började tala om att boka en optikertid igen eftersom Roffes gamla måste vara defekta i glaset på ena sidan.

Så tittade dottern närmare på mig i dagsljus. "Men mamma, ditt ena öga är ju grått!" Och jag kom för första gången på att sätta en hand för ögat på den sidan där glasen alltid verkade rena och fann att jag är helt blind på den andra sidan. Jag ser lite ljus om jag tittar rätt in i en lampa! Jag kunde inte hålla mig för skratt trots chocken. Vad vi putsat och putsat på detta ögonglas och så är jag total blind där! Dottern föll till slut in i skrattet. Roland, som kallat mig Blindstyre i många år för att jag alltid slarvar bort mina glasögon, kan nu säga detta med fog!

Efter att nekats tid på de tre sjukhus i Stockholm som har ögonläkare (de har för lång kö) besökte jag i dag en privat klinik som samarbetar med SÖS. Jag har grå starr - det öga som är blint har säkert varit det i flera år. En praktikant fick komma och titta hur en fullt utvecklad starr ser ut! Det var mitt lilla bidrag till utbildning av morgondagens ögonkirurger som ska behandla mina barnbarn! Så fick jag veta att jag har starr även på det andra ögat, bara inte så utvecklad ännu.

Jag blev iskall inuti ett ögonblick. Mina älskade böcker. Men så sade den vänlige läkaren att det blinda ögat skulle ha opererats för flera år sedan, men nu blir det direkt efter helgerna. Och senare det andra ögat. Jag ska prova in både läsglasögon (viktigast) och sådana man ser med på distans.

Det blir alltså en dunkel julhelg, men bara till det yttre. Inombords känns det ljust och jag är så lättad över att åter ha dragit en vinstlott - jag kan opereras. Det kunde ju varit vad som helst. Och Maja kan vi säkert hitta ett annat extraknäck åt. Hon är fem på det sjätte året nu och hade säkert blivit prismedveten och höjt taxan snart ändå.