Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Lars Nilsson
publicerad 10 apr 2006 kl. 12.22:
Jag och Profeten
Är det tillåtet att vara imponerad av arabisk gästfrihet, kultur och historia, tycka Bibeln är ett slafsigt pekoral jämfört med Koranen och samtidigt anse att Islam är en fara för världsfreden?
Det kanske inte går. Men jag gör det i alla fall. Min beundran för arabisk kultur och historia bottnar nog i ett svårt historieintresse redan från späda år. Dvs. långt innan självmordbombarna och Mohammedkarikatyrerna gjorde entré.
Som ateist blev jag också tidigt imponerad av med vilken stringens Koranen är skriven. Särskilt om man jämför med Bibeln och dess ständiga upprepningar och ologiska uppbyggnad. Man förstår lätt att Islam måste ha ansetts vara en närmast revolutionär ideologi i begynnelsen.
Även om straffregler, kvinnans ställning och mycket annat idag förefaller oss västerlänningar minst sagt främmande, finns det i Koranen såväl kloka som tänkvärda levnadsregler. Jag vill också hävda att ur ett filosofiskt perspektiv har man mer att hämta ur Koranen än från Bibeln. Dessutom, vilket få tror, som inte läst Koranen, är den förlåtande. Och det är inte bara del- och styckevis utan i allt vi människor tar oss för. Här kan man till exempel jämföra med den kristna lärans arvsynd, helvetesskildringar och annat smått och gott som ständigt skall få oss att känna dåligt samvete, fast vi vet inte riktigt vet varför.
Västvärlden står på ett alldeles särskilt sätt i tacksamhetsskuld till arabvärlden för vår egen historias kanske mest värdefulla bidrag till mänsklig utveckling. Jag tänker på det antika grekiska idé- och kulturarvet som räddades och förvaltades av arabvärldens högt bildade kalifer och vetenskapsmän. Allt under en tid då vi européer var fullt sysselsatta med att slå ihjäl varandra. Till detta kan läggas arabvärldens eget tillskott av högklassig arkitektur, vetenskap och filosofi under dess glansperiod.
Det finns i väst också en föreställning om att islam alltid förföljt andra religioner på det mest blodiga och avskyvärda sätt. Ser vi historiskt så är det fel. Tvärtom har man haft en förhållandevis tolerant syn på utövare av såväl den kristna som judiska tron. Särskilt om man jämför med de kristnas behandling av oliktänkande. Betydande judiska och kristna minoriteter har också alltid funnits i den islamska världen till mitten av förra seklet.
Men hur kunde utvecklingen stanna upp i 700 år i arabvärlden och varför har det gått så snett för mångt och mycket inom Islam och varför får de extrema ett till synes allt större stöd? Ingen lätt fråga att besvara och det finns säkert många förklaringar. Skall inte ge mig in på det här då fordrar en särskild artikel. Kan bara konstatera att Islam, inom främst arabvärlden, kommit att bli inte bara ett hinder för ländernas egen utveckling utan också ett hot mot världsfreden.
Jag tycker mycket inom Islam för närvarande påminner om den kristna kyrkans mörkaste perioder. Hängivenheten, fanatismen, oförsonligheten mot andra, den blinda lydnaden till det skrivna ordet och prästerskapets maktfullkomlighet känns igen. Hos de kristna kom reformationen som en av flera reaktioner. Vad kommer inom Islam?
Minskad fattigdom, ökad demokrati och mer upplysning kommer att reformera Islam och därmed kommer de mest extrema yttringarna att upphöra, säger en del. Jag är inte så säger på det. Hyggligt fria val i såväl Palestina som Iran kan inte sägas ha gynnat mer moderata krafter. Åtminstone inte på kort sikt. Snarare har valen där haft motsatt verkan.
Vi vet också att många självmordsbombare inte alls är några lättpåverkade stollar som lurats att utföra sina dåd utan tvärtom är förvånansvärt välutbildade och att i ledningen för många extrema muslimska grupper finns gott om folk som fått sin utbildning i väst. De gäller även många av de som nu planerar för en kärnvapenproduktion i Iran.
Så vad att göra? Svaret är att vi i väst inte kan göra särskilt mycket. Faktiskt. Många tycks tro att om bara inte Irakkriget inträffat och om Palestinafrågan en gång för alla vore löst, skulle allt om inte vara frid och fröjd, så åtminstone risken för framtida fientligheter mellan Islam och väst vara avsevärt mindre. Det tror jag är en helt fel analys.
Självklart är såväl Palestinakonflikten som Irakkriget viktiga symboler för de militanta rörelserna men inte på något sätt avgörande för dess korståg mot vad man anser vara en totalt degenererad samhällsstruktur i väst. Talibanregimen i Afghanistan på sin tid och de flesta spektakulära terrorhandlingarna har varken haft samband med Palestina eller inmarschen i Irak.
Det vi har att hoppas på, tror jag snarare är en förändring inifrån; inte helt olik den frigörelseprocess den kristna världens genomgått med allt vad det inneburit. Nu tror (hoppas) jag den inte behöver ta lika lång tid för Islam, som den gjorde för den kristna världen, men tid kommer det att ta. Den här frigörelsen mot ett mer sekulariserat samhälle inkluderar inte bara en religiös förändringsprocess utan också en övergång till demokrati. Som bekant startar demokratiskt styrda länder inte krig mot varandra.
Men under tiden det pågår anser jag det vara fel att huka för Islam på det sätt vi i väst gjort när det gällde bla Mohammedkarikatyrerna. Detta samtidigt som vi ser mellan fingrarna på den rasistiska propaganda mot judarna som florerar i arabisk press som exempelvis tar sig uttryck i en förnekelse av förintelsen, Hitlerhälsningar eller att den syriska televisionen på bästa sändningstid visar dramadokumentärer som skildrar judiska rabbiner som kannibaler. Arabiska skolböcker, som ofta stöds med pengar från väst, får ibland dessvärre nazismens värsta tankesörja att närmast framstå som rumsren.
Det finns en tendens i väst betrakta Mohammedkarikatyrerna som ett uttryck högerpopulism eller främlingsfientlighet medan den arabiska propagandan mot såväl judar, som väst i allmänhet, betraktas med överseende och närmast som ett sorts antikolonialistiskt uttryckssätt. Vidare framhålls ofta i väst hur otroligt lättstötta muslimer är när det gäller religiösa frågor varför vi måste visa dessa särskild hänsyn.
Det gavs tom ett intryck under debatten att karikatyrer är något helt främmande för Islam. Den som dock bemödar sig att på nätet söka arabiska karikatyrer hittar lätt bilder, inte minst med anspelning på andra religioner, som är så grova att de förmodligen aldrig skulle kunna ha publiceras i väst.
Den här flatheten från västs sida göder alla extrema krafter inom Islam och motverkar de mer moderata krafternas ansträngningar. Alla ideologier måste kunna ifrågasättas. Det gäller också Islam.
Just hemkommen från en resa i bland annat Japan slogs jag där av japanens pragmatiska inställning till religiösa frågor. Religiösa helgdagar saknas i almanackan. Personliga glada högtider som giftermål mm firas enligt shintoistisk sed medan begravningar utförs på buddistiskt sätt. Och som om det inte vore nog så firar många julen. Inte för det religiösa innehållet utan för festens skull.
Som ateist önskar jag det fanns mer av den sortens religiösa lättsinne lite var stans i världen. Det skulle förenkla allt. Vem har förresten hört talas om buddistiska terrorgrupper?
Lars Nilsson, bättre ungefär rätt än exakt fel
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
POLITIK & SAMHÄLLE Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor Foto: flickr/monika.monika (BY CC 2.0)
Lars Nilsson
publicerad 10 apr 2006 kl. 12.22:
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
