Jag sitter här med kursböcker som ska läsas och reflekteras över innan slutgiltigt godkännande kan uppnås, men tankarna vandrar denna kväll och jag landar i en tid då jag skrev väldigt mycket dikter. Det var en tid då så mycket behövde komma ut, och händelser behövde filtreras genom fingertoppar. Då var livet inte oändligt och jag blev ständigt påmind om allts förgänglighet.
I september 2006 kunde jag klockan sex på morgonen sätta mig vid datorn och plita ner några verser innan jag tog det djupa andetaget och påbörjade en dag som var ett frågetecken lika högt som mitt hus.
Egentligen är inte livet annorlunda nu, för inte vet jag hur mina dagar blir, men ytterligheterna är inte lika påtagliga längre, så vad är det som gör att orden har svårare för att hitta nya vägar? Då var orden nya och fantasin var outömlig. Idag har jag skrivit dem och vet inte om fantasin hakat upp sig nere vid Lunds södra infart.
Då var det på många sätt en tid av kaos, och jag kände att livet krävde min uppmärksamhet och kickarna var många. Den sortens kickar får jag numera bara när jag åker till Oslo och arbetar halvt ihjäl mig. Då kommer euforin och livsglädjen och ger mig en värmande lavett på vänster kind.
Nu sitter jag här med vidarutbildning mot det som en gång var dödens väntrum. Varför gör jag det? För att hitta passionen igen? Kanske. Jag är inte redo för att gå i ide och leva på minnen. Kanske blir det som när sonen började spela fotboll igen efter 2 års uppehåll. Hans förväntningar och hans minnen var inte de samma som livet idag. Han föll platt på marken i frustration och uppskattar fotbollsträningen med brodern hemma i trädgården bättre än med laget. Kanske inser han att han har en lång väg tillbaka och ser sig besegrad. Jag vet inte men kan inte låta bli att se en viss igenkänningsfakor i att återgå till något man varit bra på men som man varit utan länge.
Antagligen kommer det passionerade skrivandet inte tillbaka och jag ser med en viss sorg (och förundran) på det jag en gång åstadkommit. Kanske behöver huvudet bara vila ett tag och hitta nya infallsvinklar, men jag har alltid varit dålig på press. Nu när jag bloggar på Dagens Medicin krävs det x antal texter av mig och jag kliar bort de eventuella lusägg som hoppas på en viloplats. Allt är en lärdom och press kan vara bra, bara man tror på sig själv.
Det bästa är nog att säga till mig själv det jag sa till den lille häromdagen: "Släpp taget om det som var, det kan du inte göra ogjort. Det viktiga är att reflektera över det man gjorde och med ett leende se framåt med en tro på sig själv."
Livet är en pulserande varelse som ger och tar i jämna portioner i det vi försöker följa med i "the flow". Kunskap är alltid bra så studierna blir säkert kanon, orden försvinner aldrig och passionen, tja, den lämnar nog aldrig helt!
Klockan ringer och tiden är ute. Det är dags för salutogenes, integrativ vård och annat innan mörkret får omhulda mig in i lugnet i väntan på dagens nya liv.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
