 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Ladislav Čapek
publicerad 7 jul 2004 kl. 23.31:
Jag kom från Prag och blev Stockholmare
Jag är född i Prag. Jag bodde där 28 år och kom hit en månad före revolutionen. Hit, till trakten kring Sofia kyrka på Södermalm i Stockholm.
Prag är den mystiska staden, och den var ännu mer mystisk, liksom hemlighetsfull innan alla turister kom. Nå, Prag är trots alla turister fortfarande en mystisk stad, mytomspunnen och fylld av sagor och legender. Ingen vet exakt hur gammal Prag - eller "Städernas Moder" som staden också kallas - är, i böcker står det bara att handelsvägar strålat samman här sedan urminnes tider. En sägen berättar att Prag grundades av en munk ur den indiska orden Sat Bhai, som hade sitt ursprung i staden Allahabad. Sju munkar sändes ut i världen, och var och en hade som uppgift att grunda en stad med namnet "Tröskeln" (det tjeckiska namnet Praha härleds ur ordet práh som betyder tröskel). Tröskeln till vad? Till andra världar? Vem vet?
Båda världskrigen lär ha börjat här. Är det sant? Vem vet? Inte jag i alla fall, jag är bara en vanlig människa därifrån, som nu försöker leva här, vid Sofia kyrka på Söder. Jag träffade en svensk flicka, och kom på besök till Stockholm. Tåg från Prag, sen tunnelbana från T-centralen och vi var på Slussen. Jag hade faktiskt rest en del. Jag hade varit i Västberlin, Wien, Florens, Venedig och i några öststäder, men den dagen, för sju år sen, blev jag förvånad. Där nere på Slussen fick jag en känsla av att jag skulle kunna bo här. Att jag är i staden, inte bara på ytan om ni förstår. Jag hade aldrig fått en sån känsla i en främmande stad. Alltid är man bara turist. Man tillhör inte staden, man glider över på ytan. Man känner att man är bara en besökare. Men det var inte så den första gången när jag var här. Där nere på Slussen. Och inte senare heller. Jag tillhör den här staden på samma sätt som jag tillhör Prag.
Är det någonting som bestämmer över en människas öde? Är det så, att man i sitt undermedvetna innerst inne vet vad som ska hända? Vem vet? Jag var där, på Slussen och jag tyckte om det. Punkt, slut.
Ett år efter mitt första besök flyttade jag hit och här lever jag nu, vid Sofia Kyrka på Söder. Söder påminner mig om Prag, med sina backar, med sina hus och med sina många restauranger. I Prag lever vi minst halva våra liv på restaurangerna, dricker svagt öl och pratar. Söder är som Prag för mig. Här kan jag leva. Flickan jag träffade blev min fru. Hon var i Prag många gånger men Prag förblev främmande för henne. Hon levde bara på ytan, staden slukade henne inte, hon tillhörde inte staden. Många år, många långa år var hon bara turist. Tills det här året, år 1995.
Hon var ensam i Prags centrum, handlade, uträttade ärenden, vad vet jag. Hon gick av en händelse förbi ett hus som jag hade berättat om. Ovanför porten på detta hus satt en vapensköld som tillhörde Sat Bhai - det asiatiska brödraskapet. Hon stannade upp och betraktade vapnet och plötsligt fick hon en känsla av att gatan öppnades och hon var som uppäten!
Från den dagen tillhör hon Prag. Hon är som en Pragbo. På samma sätt som jag är en Stockholmsbo. Man har känslan av att man hör till staden, fast man har problem med språket. Det gör ingenting, det känns i alla fall som om det vore ens egen stad. Man är slukad.
Vad är det egentligen vi känner när vi känner oss hemma? Hur kan det komma sig att man på vissa ställen känner sig hemma meddetsamma, på andra ställen dröjer det och på vissa ställen förblir man främling för alltid? Vad spelar städerna för roll i våra liv? Vem vet? Inte jag och inte min fru heller.
|
