Jocke blötte den smala tråden ännu en gång och stängde ena ögat när han noggrant måttade in det smala lilla hålet i nålen. När änden trängt in gjorde han febrila försök att få tag i tråden, men hans kraftiga fingrar var alltför grova för att ens komma i närheten av den lilla tampen som gått igenom nålsögat. "Går det bra?!" Evelina undvek att gå in i rummet eftersom hon anade att han hade problem, men ville reda ut dem själv. Hon stod en lång stund och lyssnade utanför dörren innan hon upprepade frågan. "Går det." Innan Evelina avslutat meningen svarade Jocke med ett rytande. "JA det går bra! Det var ett jäkla tjatande." Hon försökte kika in genom springan på dörren, och såg på Jockes rygg att han var irriterad. Med jämna mellanrum tittade han upp från skjortan och suckade, men bet ihop och försökte igen.
"Attans att en trådjäkel kan vara så förbenat krånglig. Evelina kommer att skratta åt mig om jag inte fixar det här. Nu skall vi se. blöt tråden, stick den genom hålet, och ta emot på. Faan, förbannade helvetes tråd." Han klippte av tråden och satte in den i munnen. "Nu skall jag fånga dig." Jocke fick in den svarta blöta tråden och stack den här gången ut den extra långt på andra sidan. "Yes! Där satt den. Det gäller att använda sin envishet i sådana här lägen."
När knappen satt på plats och nålen dragits flera gånger genom dess pyttesmå hål, snurrade Jocke tråden flera varv runt knappen och avslutade det hela med att göra en ögla och försiktigt dra nålen igenom den.
När han kom ned till vardagsrummet satt Evelina halvsovande framför teven. Fötterna låg på bordet och kroppen var bekvämt tillbakalutad i soffan. I händerna hade hon en kopp med te som började svalna.
Jocke slog ihop händerna och det uppstod ett högt ljud som gjorde att Evelina kastade sig upp varvid tekoppen gled ned på golvet efter att ha hällt sitt innehåll över hennes knä. "Vad gör du?!" Hon fräste som en katt och språket osade av svordomar. "Jävla idiot! Vad faan tänker du på?" Evelina höll handen över byxorna som var ljumna av teet, och stirrade argt på Jocke, när hon plötsligt såg skjortan han bar. "Du fixade det? Själv?" Han nickade ivrigt och slog ut med händerna. "Förlåt att jag skrämde dig. Såg inte koppen du hade i knäet. Är jag förlåten?"
Evelina höll ut armarna och sade åt honom att komma till henne. "Nu kan du tala om för din mamma att vi inte behöver hennes hjälp. Gud så skönt att äntligen kunna säga de orden. Din mamma är rar, men hon har inte precis uppfostrat dig att bli självständig." Hon släppte greppet och tog honom under hakan. "Var det svårt tyckte du?" Jocke funderade på om han skulle berätta om sin envishet för henne, eller om han skulle låtsas vara en naturbegåvning. "Jag fixade det på några minuter, men fastnade i en tidning jag hittade därinne. Det var därför det tog så lång tid."
Evelina tittade begrundande på Jocke och log. "Hur det än är med den saken så är jag stolt över att du gjorde det, själv. Övning ger färdighet sägs det ju, och faktum är att om du tyckte det var så enkelt kan du få fixa mina med. För jag tycker det är så himla krångligt att få in tråden i nålsögat och brukar fuska med en smart uppfinning som min farmor visade mig.
Jocke var tyst en lång stund, och till slut skrattade Evelina. "Dumsnut, jag syr mina och du dina. Är det en deal?"
Anitha Östlund, ordälskande, jobbsökande, fantasirik kvinna på 45
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
