Jag kan något som ni inte kan. Jag kan vara vaken 10 dagar i rad utan att sova en blund Jag kan vara utan mat och vatten i 3 dygn utan att ens märka det. Jag kan även sitta 48 timmar i sträck och titta på en fläck och trots det kalla mig driftig. Jag kan ställa till med otroliga saker under flera månaders tid och sedan inte komma ihåg det. Jag kan åka hem till folk på dom mest konstiga tider utan att ens reflektera över att det är olämpligt. Jag kan sitta på en polistation och berätta sagor för narkotikaspan i ett dygn i tron om att det är en snäll präst jag pratar med. Jag kan gömma allt av värde i mitt hem för att sedan anklaga alla för att ha bestulit mig Jag kan förlora hela mitt liv utan att ens märka det.
Engång i tiden för inte allt för länge sedan så var jag som ni. Jag levde ett riktigt liv och inte detta snurriga, intensiva otroligt händelserika liv där natt och dag, dagar och veckor flyter samman till en sörja av minnesluckor och brutna löften till alla i din närhet.
Jag tror jag var vacker och hade visioner och framtidstro. Jag tror även att jag var begåvad och duktig på mitt jobb som jag förlorade någon gång förra året utan att egentligen ordentligt fatta hur det gick till.
Det är så tyst i mitt hem. Det enda som hörs är dunkandet från technomusiken som jag spelar dygnet runt. Var är mina barn, mina två flickor på 6 och 4 år som bodde med mig på heltid? Varför består min post enbart av brev från kronofogden, tingsrätten, hovrätten samt Västerorts polisen? Var är vykorten från mina vänner och min familj?
Jag borde vara ledsen men mina ögon är torra och hur mycket jag än försöker så kan jag inte känna något mer i min kropp än vibrationerna från technomusiken. Önskar bara att jag kunde få dom som nu är unga, nyfikna och odödliga att låta bli det som då även för mig kändes ofarligt och harmlöst. För att ta lite amfetamin nån dag i veckan, gå på technofest och dansa dig svettig på docklands stålgolv det var bara kul och ravekommissionen var bara ett spännande inslag att fly ifrån fest efter fest.
Att slåss emot ett beroende dag ut och dag in är en heltidsysselsättning som gör att du för varje dag känner dig mer och mer manad att göra slut på eländet och äntligen få ro i din kropp. Låta ditt skadade psyke få släckas ner för gott och äntligen slippa tortyren med abstinens, avtändningar och besvikelsen på dig själv då du faller dit igen, gång på gång.
Där utanför finns ett helt liv men du är inte delaktig i det livet. Det är inte ämnat för dig att leva utan tillhör dom andra som hade tur och inte hittade samma vän som du gjorde i amfetaminet eller någon annan drog. Jag önskar så otroligt mycket att jag hade fått bli en av er istället för den jag blivit tillsist. Men jag orkar inte fundera så mycket på det nu då jag mår så otroligt bra i kroppen efter att precis ha tagit en stor dos metamfetamin av god kvalitet. Jag orkar nog inte ens ha ångest över att min dotter fyller fyra år idag och jag inte köpt present eller ens ringt henne.
För jag kan något som ni inte kan; jag kan sumpa hela mitt liv och endå tycka det är okej för jag har ju min vän som aldrig sviker mig, min vän för livet amfetamin.
Sofie Floryd,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Shqiptar Oseku
