KROPP & SJÄL
Artikel av Markus Svensson publicerad 10 dec 2002 kl. 15.43:

Jag köpte sex. Förlåt

Mitt namn är Markus. Vad mitt egentliga namn är spelar ingen roll. Vad jag har att säga är kanske mycket viktigare.
Om du vill lyssna? Ja då var inte den här bönen om förlåtelse helt i onödan.

Tisdagen den andra april i år köpte jag sex för första gången. Jag kommer ihåg datumet för vid denna tidpunkt anordnades en fest för oss på arbetet. En fest som så många andra gånger skulle sluta, för de allra flesta, runt eller i någon av porrklubbarna vid Odinsplatsen i Göteborg. Att konsumera porr är inte någonting som är onormalt i min värld eller så var det åtminstone inte det. Ända sedan jag upptäckte det motsatta könet har porren varit en del utav mitt liv. Varken jag har velat det eller inte. Jag tror jag talar för fler när jag säger att porrfilm är ett högst naturligt inslag i våra liv.

Varför? Ja, egentligen finns det ju inget val. Det är inte för att vi är ett par dregglande svin. Det kallas drifter och sådana har vi väl alla. Men långt ifrån alla får utlopp för just dessa drifter. I en perfekt värld lider inte medborgarna utav porr och prostitution men vi lever inte i en perfekt värld. Vi lever i en värld där det är jag och mina jämlikar som blir offer. Jag önskar att det inte vore så.

Det blev aldrig någon porrklubb för mig den andra april. Jag hade annorlunda planer för natten. Det blev en taxi hem och fortsatta alkoholintag framför datorn. En av mina arbetskamrater tipsade om en hemsida för escortservice men jag nonchalerade detta först. Jag var ju inte en utav dom där torskarna som jagar horor sent om nätterna. Jag var ju Markus som fortfarande lyckats ha en liten smula heder i behåll. Men nåja, det var innan det den kvällen det.

Jag ringde runt till över tio olika nummer den där natten innan jag fick tag på en ledig tjej. Det visade sig att hon bodde en bit utanför staden. Jag fick en adress och vi kom överens om ett pris. Inte nog med att jag hade sex med horan denna natt. Jag körde dit berusad i min bil. Jag utsatte min omgivning för en totalt onödig fara och betalar av med mitt samvete för var dag som går.

Jag sov i bilen den natten. Det har gått ett halvår nu. Jag tänker på det som skedde nästan varje dag. På ett sätt har det förstört mitt liv det som skedde. På ett sätt har det kanske räddat mig. Jag vet inte vilket som är värst. Att leva med skulden eller att leva med frestelsen. Men jag har lärt mig att tygla min ensamhet. Det kommer nog alltid att vara så här för mig och det kan jag acceptera. Det är inte så lätt och det finns aldrig någon knapp man bara kan trycka på för att få hjälp.

Det ensamma livet det tär och i dagstidningarna läser jag kolumner och tips och råd för sådana som mig att komma ut ur mitt skal av tomhet och träffa medmänniskor i min närhet. Men dom där kolumnerna är skrivna utav folk som hela livet fått delikatesserna serverade på fat.

Det jag kom fram till hur som helst var att det jag gjorde var fel. Sen får folk säga vad dom vill. Det är fel, för det jag gjorde den natten var att beröva en stackars kvinna hennes frihet och det jag betalade med var samma sedlar som jag betalar med när jag äter lunch om dagarna. Jag hoppas aldrig jag kommer att göra något liknande igen. Det var det inte värt. Man skadar bara för sig själv.

Förlåt.