Så hände det igen. Jag blev utsatt för skrikande bebisar.
Jag och min farmor såg Andy Warhol´s kopparfärgs-piss tavlor och fortsatte vidare till Blå Porten för att äta lunch. Det hade några till. Några femton småbarnsmammor. Samtidigt.
Redan på väg in genom dörren började jag ana oråd. "Vänligen lämna barnvagnen utanför matsalen". Hm.
Efter att ha armbågat oss till två platser bredvid varandra satte vi oss för att äta och prata om livet. Fel. Vi f-ö-r-s-ö-k-t-e prata. Och det var fan inte lätt! Var det inte Pelle vid bordet bakom som hade tuttångest så var det Kajsa vid bordet bredvid som inte gillade morotskaka.
Och farmor som är 81 år med begynnande taskig hörsel konstaterade syrligt att "inte var det lätt att få en syl i vädret här..." Jag nickade trött och stirrade på alla bebisar med randiga tröjor och undrade om det inte skulle gå att doppa servetten i någons vin och ge dom att snutta på. Vaddå?? Så gjorde man förr i tiden. Minsann.
Så vad har hänt med mina moderskänslor som ömmat så för allt litet som inte kunnat gå på egna ben? Jag, som har blivit tårögd bara av att känna doften av bebishår, vill plötsligt skrika håll käften för att jag inte kan prata med farmor i lugn och ro.
Mina egna barn, som är betydligt större idag, är mer inne i brottningsstadiet, vilket inte innebär så mycket ljud, utan mera pust och stön. Och jag som verkligen tycker att barn är livets gåva och ... vad har hänt med mig? Jag vill inte bli en sur gammal kärring som byter krog för att småbarnsmammorna sitter med tuttarna i vädret och torkar spyor med halsduken.
Jag har ju varit en av dom! Två gånger dessutom och jävlar vad stolt jag var. Sen att amningskuporna vandrade i bh:n och satte sig på axlarna, vad gjorde det? Jag var mamma och vacker även om jag inte luktade så gott. Doften av intorkad bröstmjölk kommer jag aldrig att glömma. Inte min man heller för den delen.
Så när övergick denna småbarnsförälskelse till hat? När de egna blev relativt självgående och mitt eviga vakande inte längre behövs?
Många tankar flyger i mitt huvud när jag ser hur dessa nya mammor försöka tillfredsställa sina barn. "Men för i helvete! Det är väl bara att lyfta upp ungen, han vill kramas, inte gunga...jaha! Titta, nu kom lunchen upp, jag visste det. Jävla amatör..."
Det finns bara en lösning på det här, jag och farmor får helt enkelt gå en kurs i teckenspråk.
Sandra Gustafsson, Iakttagande
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Marcus Ottosson