POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Mira Micic publicerad 30 sep 2002 kl. 13.55:

Jag har träffat Lilja - på riktigt

När jag såg Moodyssons Lilja 4-ever, överväldigades jag av en känsla att jag redan har träffat henne.
Tatiana, Ganja, Lena och många andra Liljor, träffade jag under de senaste åren när jag skrev artiklar om trafficking-handeln med kvinnor över nationsgränserna. Och alla dessa Liljor var påfallande lika varandra. Liksom bordeller, lägenheter och kvinnomarknader där jag träffade dem.

Oavsett om det handlade om marockanska flickor i Italien, kvinnor från Östeuropa som jag träffade på Balkan eller flickor med tomma blickar och nyinköpta silikonbröst som jag träffade i Stockholm, så var deras historier mycket lika varandra. Det handlar om arbetslösa eller dåligt betalda flickor som frestas med löften om välbetalda jobb, kidnappas eller 'lånas' från familjen för ett par hundra dollar. De säljs flera gånger i olika länder, åker illegalt över gränser i bilar och båtar och hamnar på marknader där de säljs som boskap. De återvänder sällan hem.

Tatiana var 17 år när jag träffade henne i fjol i ett improviserat gömställe som vaktades dygnet runt av polisen i en liten stad i nordöstra Bosnien. Hon och tolv andra tjejer rymde från tre olika bordeller dagen innan vi träffades.

Tatiana var sömmerska i en fattig by i Moldavien där hon bodde tills för några månader innan vårt möte. Drömmen var att åka till Italien till en kusin som bor där. Hon betalade 500 DM till en människosmugglare för att köra henne dit.

Tatiana och ytterliggare tre tjejer åkte med den okände mannen till Timisoara där de lastades av i en skog, där den första köparen kom. Tjejerna kördes till den jugoslaviska gränsen, där ett par bönder väntade. Kvinnorna kördes in i landet i en pick-up full med redskap, inrullade i filtar. En polisbil körde dem vidare till en lägenhet i Belgrad. Där fanns ytterliggare tjugo tjejer. Där fick de nya namn, myndig ålder och nya pass. Tatiana och några till köptes redan i Belgrad av en bordellägare. Övriga fördes med båt nattetid till Bosnien.

- Jag åkte hemifrån för att jag lovades ett jobb som hemhjälp utomlands. Jag behövde pengar, min son börjar i skolan snart, säger Lena, en 24-årig ensamstående mor från en by i Moldavien. Det var först vid den bosniska gränsen som jag förstod att något var fel. Men då var det försent.

På den bosniska sidan av gränsen väntar nya köpare som kör de nyinkomna tjejer till Arizona Market. Arizona finns i närheten av gränsen mellan Kroatien, Republika Srpska och den muslimsk-kroatiska federationen. Det är en stor loppmarknad ute på en åker där man kan köpa allt ifrån mat till begagnade bilar. Där säljs även kvinnor. När handlarna kommer kläs tjejerna av nakna och kunderna väljer och köpslår. I fjol kostade en tjej mellan 1 000 och 5 000 DM. Storleken på rumpan och brösten, ålder och ursprung avgör priset.

- Fast rumpa och större bröst ger högre pris, det är klart, säger en bordellbesökare, vars två kusiner är i branschen, man försöker uppskatta hur mycket tjejen kan 'dra in'. Kvinnor säljs också mellan olika bordeller eftersom kunder tröttnar snabbt på samma tjejer.

-Vi jobbade hela tiden, berättar Tatiana, när vi hade mens och när vi var förkylda. Jag var alltid förkyld eftersom det var så kallt i baren. Även de som var gravida jobbade så länge det inte syntes att de var gravida. Sedan fick de välja om de vill göra abort eller så skickades de iväg, inte till hemlandet utan söderut.

- Min väninna som åkte med mig från Moldavien skickades till Bulgarien när hon blev gravid, säger Lena. Alla tyckte att hon som var 29 år var för gammal. Ägaren tyckte att hon har blivit tjock och tyckte därför inte att det lönar sig att investera i hennes abort.

- Jag mådde illa varje gång när jag skulle gå ner till baren på kvällen, berättar Lena, och då jag tänkte alltid på min son, annars vet jag inte om jag hade orkat leva. Alla ville hela tiden ta mig på bröstet och könsorganet, jag orkade inte mer. Jag bestämde mig att fly, oavsett vad som händer...

En vit FN-jeep lämnade gården utanför nattklubben, där ett tiotal andra bilar stod parkerade. Två vakter vid ingången. Jag släpptes in. Inne på baren var det kallt, ljuset var dämpat, musiken på låg volym. Tre-fyra besökare satt i de mörka hörnen och samtalade med tjejer klädda i endast behå och stringtrosor. Tjejerna turades om att dansa runt två starkt belysta stänger. Så fort en ny besökare kom, reste sig en eller två tjejer upp och satte sig i hans knä. Besökaren beställde en drink även för tjejen, om han 'gillar' henne. För vad han har betalat går inte att bevisa.

Varje kväll runt klockan 18 tänds röda lyktor och neonskyltar börjar rotera på åtskilliga ställen i Bosnien. Dancing-bar, motell, striptease-bar, nattklubb är endast olika täckmantlar för bordellverksamhet. Bakom dess välbevakade dörrar slutar resan för hundratals unga kvinnor från östeuropeiska länder och ett liv som sexslav börjar.
Skuldslaveri innebär att tjejerna tillskrivs skulder för olika saker som de sedan måste betala av innan de blir fria eller eventuellt får betalt. Men skulderna växer snabbt och ingen lyckas bli skuldfri.

- Bordellägaren sa att han har betalat 3 500 DM för mig och att jag måste betala tillbaka 5 000 DM, säger Tatiana, ägarens flickvän skrev upp allt fel vi gjorde och det blev skulder. Om vi vägrade gå med någon kund upp till rummet, om vi log på fel sätt, om vi inte var tillräckligt ivriga att få de att vilja ha oss, säger hon. Vi betalade för mat och logi, för aborter, det vill säga det lades upp på vår skuldlista varje månad. Några pengar har jag aldrig fått.

- När de har förstått att de aldrig kommer att bli fria från skulder, försöker de fly, och om de lyckas hamnar de hos oss, säger Mara Radovanovic, jurist från kvinnoorganisationen Lara i nordöstra Bosnien som har sysslat mot trafficking de senaste fyra åren.

- Det handlar om fattiga tjejer från landsbygden. Och deras historier är väldigt lika. En mycket liten del kommer medvetet hit att jobba som prostituerade, de flesta kommer för att jobba med något annat. Så småningom hamnar alla i samma fälla och blir skuldslavar, säger Mara Radovanovic
Hon berättar om ännu en stormarknad, liknande Arizona, som ligger i närheten av staden Bihac i nordvästra Bosnien. Ett övergivet flyktingläger i polisfri och laglös zon gömmer ett stort antal illegala invandrare och insmugglade tjejer.

- Än så länge vet ingen med säkerhet vart de förs därifrån, men våra källor misstänker att det kan vara porten mot Västeuropa. Trafficking har blivit större och farligare, mer maffialik, säger Mara Radovanovic.

Trafficking i Europa beräknas i dag omsätta mer pengar än narkotikahandeln. Tusentals kvinnor luras in i sexslaveri.
En del av kvinnorna försvinner spårlöst. I fjol frågade jag om kvinnorna som jag hade träffat vid mina tidigare besök. Ingen kunde säga med säkerhet om de lever och var. Bara ett litet antal kvinnor finns registrerade som utländska arbetare. Jag fick höra rykten om en "hora" som dog i badkaret, när hon lånades från en bordell för ett hembesök. Hårtorkaren råkade trilla ner i badkaret, sades det.

Tjejerna som jag träffade i gömstället skulle dagen efter skickas vidare till ett annat kvinnohus som drivs av IOM (International Organisation for Migration) i Sarajevo. Där görs det en bedömning om tjejen verkligen är ett offer för kvinnohandel.

- Om de inte berättar alla detaljer, riskerar de att inte få någon hjälp, men vi vet att det är svårt för dem att berätta. De vet dessutom inte vem de kan lita på. De har haft både utländska soldater, internationella poliser och lokalpoliser som kunder. Det finns ett klart samband mellan utländska soldaters närvaro och bordellverksamheten. Alla bordeller ligger i närheten av SFOR-baser. Där det inte finns SFOR-soldater, finns inte heller bordeller, säger Mara Radovanovic.

I SFOR-styrkan ingår soldater från Nato och andra länder, däribland Ryssland och Sverige, vars uppdrag är att övervaka freden i Bosnien. Förutom SFOR-styrkor finns också flera tusen internationella FN-poliser, vars uppdrag är att hjälpa den lokala polisen att arbeta professionellt. Under sin arbetstid räddade fredsbevarande soldater dessa flickor från ett liv som skuldslavar. Efter jobbet, senare på kvällen, träffades de igen på någon bar. Då började tjejernas arbetstid.

Sedan i fjol är det förbjudet för IPTF-poliser att besöka bordeller utanför sin tjänst.

Vågar jag säga att Lukas Moodyssons Lilja ändå hade lite tur i slutet?

Hon dog och slapp därmed den förnedringen som de andra utsätts för när de ska bevisa för olika byråkrater att de var offer för trafficking, innan de utvisas till sina hemländer. Många väljer att inför byråkraterna förtiga de detaljerna som fick de att vid flera tillfällen överväga självmord innan de lyckades rymma från sina hallickar. Jag fick höra att inte alla de kvinnorna som jag träffade i fjol blev godkända av IOM som offer för trafficking. Därför hade ingen ansvar för dem.

Lilja i Moodyssons film kände jag igen från verkligheten. Men den lyckliga horan som några av debattörerna på Sourze skriver om träffade jag aldrig.