 |
SPORT
Artikel
av Mikael Vestlin
publicerad 13 jun 2003 kl. 17.41:
Jag har fått nog av parabolsport!
Och om jag betalar si och så mycket så får jag den boxen och den parabolen och det kortet och sen kan jag se brasiliansk fotboll, svensk innebandy, basket, Champions League...
...NHL, simning, Real Madrid mot Real Sociedad, snooker, poker...
Men jag måste betala till olika snubbar, ha olika boxar, sjuttitvå parabolantenner, fjorton kort, modemuppkoppling för ppw, de rätta koderna...
Jag älskar idrott, vissa kallar mig sportfåne och skakar på huvudet när jag med blöta ögon berättar om den där gången när Börje Salming fick stående ovationer i Canada Cup eller när Ralf Edström stänkte in en volley på tyskarna, sträckte upp en knuten näve i det tyska regnet och Bengt Grive undrade hur mycket klockan var. Bengt Grive förresten, det var en trygg gubbe, han fanns på den tiden när kommentatorerna var få, så få att man fick ett sorts förhållande till dem.
Och jag älskar de där minnena, sportminnena, TV-minnena och nu borde jag vara glad. För nu kan jag se vad som helst, nästan när jag vill, samla nya minnen. Men bara om jag betalar de där snubbarna, köper de där boxarna... eller ringer min gamle polare från högskolan och säger "Du, har du några billiga piratkort?"
Men, och nu låter jag som Tomas Brolin, det är inte lika kul längre! Det är för mycket. För mycket av det goda. För mycket boxar. För många betalningsmottagare. Alldeles... alldeles... alldeles för lättillgängligt. Alldeles för många som vill tjäna pengar på mig. Och jag, sportfånen, börjar hålla med Chomsky som sa att det är idrott som är opium för foket numera, inte religion, keep the masses occupied, men jag tror inte det är en konspiration, jag tror bara att det blivit så alldeles av sig själv. Eller är jag bara bortskämd? Det kanske är som när Jonne säger "du Micke, jag vill nog inte vara Michael Douglas längre, när jag tänker efter, han har det nog inte lätt, alla snygga brudar han har varit med, Catherine å alla de där, till slut är det ingen kick längre, han får för många, för snygga... inget mer att drömma om..."
Less is more.
Och egentligen är det inte exklusiviteten jag är ute efter men ändå, tänk om det vore så här: Det fanns inga boxar! Och iväg gick jag till radioaffären och köpte en bordsantenn, gick hem och riktade den mot Danmark och fick in en grusig bild med en fotbollsmatch mellan två danska skitlag jag inte visste ett dyft om. Fan vad fint det hade varit! Det hade känts som att svälta i två dagar och plötsligt hitta en korvmacka. Korvmackor kan vara godare än iransk kaviar.
Ah, jag låter som en gammal surgubbe, en sån som säger "det var bättre förr", men jag är kanske det, jag skiter i vilket, men det känns fel när sjuttonåriga fotbollslöften går på mediaträning, när någon sticker fram en mikrofon i nyllet, i båset, under matchen, på killen som precis gjorde mål på Färjestad, när det liras Gary Glitter vid varenda jävla avblåsning, när den där sändningen presenteras av Bennys Ballonger, när man inte ser pucken för att de tatuerat in ett Risifruttipaket i isen, när killen som knappt fått skägg tjänar dubbelt så mycket som statsministern, när det hela tiden handlar om stålar! För mycket, för ofta, för nära, för dyrt, för lättillgängligt. Jag älskar sport men för helvete sansa er! Skita inte ner den med stålar!
Ah, jag vet, det kan kallas utveckling. Men vet ni vad det också skulle kunna kallas? Frosseri kanske? Överexploatering? Bizniz? Kapitalism?
Nä, på lördag har grabben match, Munka Ljungby IF, P9, jag ska dit och kolla. Kolla på IDROTT! Jag har redan betalt årsavgiften, trehundra spänn, och det känns riktigt bra, trots att jag inte fick en enda box, en enda parabol, ett enda kort...
|
Naseer Alkhouri