Jag och min syster ska bo hos mamma. För om hon har oss två barn där så kanske hon slutar att dricka, slutar ta sprutor. Det är så de vuxna på soss som bestämmer tänker. Men mamma dricker ändå. Hon säger att hon älskar oss, men hon dricker ändå. Hon har en ny kille. Han har suttit på kåken och håller på med heroin. Mamma säger att han hade dödat någon och jag vill inte att han ska bli arg på mig.
Han kan bli jättearg ibland. Ett tag så hade han en hund. En stor hund. Ibland satt han och klappade den sen kunde han bara slå till och skrika och börja sparka på den så att den ylade och kröp ihop. Jag vill inte att han ska bli arg på mig. Jag är mest på mitt rum eller ute. Jag sträcker på mig så att han inte ska se att jag är rädd. För när han slår mamma så måste jag få honom att sluta. Min syster gör inget hon är jätterädd, fast hon har iallafall fyllt sju.
Det finns inte så mycket mat hemma, men jag vet var mamma har sina pengar - när hon har några. Jag och min syster vi handlar. Det är bara tillfälligt det här. Min mamma säger ju att hon älskar mig och att hon ska sluta dricka. Mamma, jag älskar ju dig! Varför kan det inte räcka? Ser du inte att jag har dina ögon och ditt hår? Ser du inte att när du gör dig illa så gör du illa även mig? Jag röker hasch med mamma, hon ber mig att sluta och jag säger att jag gör det om hon gör det. Min syster bara gråter. Hela tiden. Frågar efter pappa. Jag tröstar henne, jag tröstar mamma. Jag försöker gömma några av mammas flaskor.
Vi vaknar av att hon skriker och han svär. De slåss, igen. Ute i rummet är det blod, mycket blod. Det kommer från mammas fot. Han har skurit bort hennes tatuering med en kökskniv. Nu har soss ändrat sig. Men först slår mammas nya kille henne i huvudet med en hammare. Vi ska flytta, min syster och jag. Till ett fosterhem. Men mamma ringer. Ibland. En gång ringde hon när hon hade sex med sin kille, hon skrattade och sa "Hej, det är mamma, jag knullar".
Mina fosterföräldrar är konstiga. Det är lite snobbiga, säger hur man ska äta och klä sig och så vidare. Så skulle mamma och hennes kille aldrig säga! De har många barn våra nya föräldrar. Varför skulle de bry sig om mig och min syster? Jag hatar dem. Hatar min mamma. Hatar alla vuxna. Min syster bara gråter. Hela tiden. Jag tröstar henne. Jag försvarar henne från dem andra, barnen i skolan. Vi flyttar. Vi ska till en ny familj.
Så ändrar någon vuxen sig igen. Vi ska flytta igen. En ny fosterfamilj. Här bor en konstig kille. Han tittar på oss när vi duschar. Vi försöker spika för hålen med nåt och min syster gråter. Har försökt ringa till mamma, ingen har svarat under två veckor nu. Mamma är borta. Hon gör så ibland. Försvinner. Det gör ont. Inuti. Men jag gråter aldrig, jag bara tröstar.
Jag drar tunna tunna streck med ett rakblad över armen. Min syster har gjort likadant. Det kommer lite blod. Jag skär djupare, det gör så ont inuti. Det kommer mer blod. Mycket blod. Det är så jag gråter. Anita, fostermamman, upptäcker mig. Hon blir rädd. Sen blir hon ledsen och klappar på mitt huvud och försöker tejpa ihop mig. Hon säger att hon förstår hur jag mår. Men det gör ingen vuxen. Hon pratar om Gud. Hon har klistermärken i köket där det står "Gud är underbar" och en massa annat. Hon är knäpp. Det finns ingen Gud. Gud är död.
(Till dig T-Rez)
Åsa Wikman,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
