Jag gick igenom Vasaparken i Stockholm, då en man frontar mig och undrar om han får smaka på min dricka. Jag ser mig om, övertygad om att han driver med mig och att han har någon kumpan i krokarna. Han är väldigt "på". Jag säger nej flera gånger, men situationen blev till sist så pinsam att den lättaste vägen ut blir att säga "okej".
Jag gick därifrån med en känsla av att det var skönt att han inte flippade mer än vad han hade tendenser till. Intrycket han gav var klart vrickat.
En tid senare ringer min telefon konstant i flera kvällar då både vänner och bekanta skriker och undrar "varför jag inte berättat att jag är med i teve". Då visar det sig att jag blivit smygfilmad (kameran var dold i mannens jacka) med närbild upp i ansiktet och sen bakifrån när jag gick iväg. Jag var med i jingeln till programmet "Pyjamas". Vanligtvis skulle jag inte ha brytt mig, men vid en tidpunkt i mitt liv då jag helst hade levt som eremit i en grotta var det extremt otajmat.
Hade herr Pyjamas frågat om de fick använda sig av mig så hade jag sagt nej. I mitt liv då och månaderna som följde, hade jag gärna sluppit den uppmärksamhet det genererade.
Jag vill även säga att i efterhand i diskussioner med andra angående detta har upprördheten varit stor över deras (Pyjamasredaktionens) nonchalans. Man kan dra det till sin spets. Ponera att jag hade haft skyddad identitet. Som boende i Vasastan hade man genast känt igen miljön. Något som kan få katastrofala konsekvenser behandlas alltså oerhört nonchalant av de människor som vill göra "kul teve".
Jag skrattar också, men anser att de som skrattas åt ska ha gett sitt godkännande att materialet får användas. Något som jag i det skedet, då jag levde under mycket stor psykisk press, aldrig i livet hade gett.
Magdalena Egelin,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
