 |
MEDIA
Artikel
av Kee Leong
publicerad 20 dec 2001 kl. 10.54:
Jag föredrar att ragga på internet
Säg mig, har ni någonsin suttit ensamma i en soffa, halvvägs genom en skränig fest och bara känt er osynliga? Och sen händer det där som alltid händer, en efter en troppar av ut i köket, tills du är ensam kvar, fem minuter efter att du kom in i rummet...
Jävligt irriterande va? Efter timmar av hårtupering och sminkerier. Istället för att supa mig redlös och börja störa folk som hånglar för att slutligen kräkas i en krukväxt (klassiker) så stannar jag hemma och pillar på min kära dator.
Fördelarna med internetragg är många. Den främsta är väl att personligheten går före utseendet. I de flesta fall. Det finns ju dessa "heybaberiba-vadhardupådig-villduknulla"-personer som bara går bort. Tillsammans med offentliga chattar där de desperata fjortonåringarna trängs med de perversa gubbarna.
One might think att endast desperata datanördar med Jolt Cola i blodådrorna nyttjar nätet som sina jaktmarker. Men jag sminkar mig inte framför webkameran ännu, jag dricker Hallonsoda och inte Jolt, och jag har faktiskt nästan helt lagt av med Lunarstorm och är alltså inte helt förtappad. Jag känner dessutom fullkomligt normala människor, med socialt liv och helgjobb som föredrar nätet framför krogen. Här är de tre främsta argumenten för IT-ragg framför IRL-ragg:
1. Alt + F4 är bästa sättet att bli av med störande element. Det och att det endast krävs två klick för att flytta någon till ignoreralistan, och de kommer aldrig störa mig igen, bless their little souls. I verkliga livet är det mycket svårare.
2. Det fördelaktigaste fotot väljs ut, scannas in, retuscheras värre än H&M:s julprydnad och används som standardfoto vid kontakttagande. Så spelar det ingen roll om det är en skruttdag, då näsan flagar och armbågarna är torra. För jag ska inte förneka att utseendet har betydelse, det har stor betydelse.
3. Om konversationen går bra kan det utvecklas till en fantastisk och högst givande upplevelse, då fingrarna krampar och skratten ekar i ens fysiska ensamhet. För det är så mycket bättre än en IRL-first contact då det enda som finns att gå efter är utseendet. Finnar, dålig andedräkt, stamningar, ryckningar i ansiktet, allt sådant existerar inte på internet (om man nu inte väljer att säga att man har dålig andedräkt, finnar, ryckningar i ansiktet och stammar). En i min högstadieskola låter som en cappucinomaskin efter varje mening han säger. "Har vi några läxor idag schhslirpshk". Cappucinomaskin is a big no no.
Naturligtvis finns det nackdelar. Det finns perversa stalkers som letar reda på ditt hemnummer om du varit för generös med personuppgifter. Sedan är det ganska jobbigt nu, när jag måste vara invisible på ICQ hela tiden, för att undvika det tjugotal människor på min ICQ-lista som jag aldrig orkar prata med... Och om ett möte i verkligheten skulle inträffa, kan den stora besvikelsen skölja över dig som en våg av ljummet piss. För när det kommer till kritan, får han inte se ut hur som helst. Han måste i alla fall vara litet tilldragande. Men klickar det, så klickar det big time. Och där har du det. Nackdelarna finns ändå i verkliga livet. Fördelarna kan endast upplevas online. På nätet existerar endast det du vill ska existera. Essensen av dig själv, din tänkande själ och dina välformulerade meddelanden. För i verkliga livet är det omöjligt att tänka i flera minuter på den perfekta formuleringen.
Till sist, skall jag ge ett litet tips till er alla som får oönskade mail. Jag fick en dag ett mail från en 45-årig man i Turkiet som skrev ungefär "hello swedish girl, you wanna talk to Hussain, I looking for swedish wife, pleas mail I back". Ett foto av en hårig man på en segelbåt medföljde. Istället för att skriva "leave me alone!" eller ignorera alltihopa, vilket skulle kunna generera fler mail från Hussain, så gick jag in på www.uglypeople.com och letade reda på den fulaste tjejen och mailade den till Hussain med orden: "Hello Hussain, this is me!! My mommy thinks I am very pretty what do you think? Yes i want to talk with you, you are hot."
And I never heard from him again... Slutet gott, allting gott.
Special thanks to: Michael Lundahl för hans ovärderliga hjälp i skrivandet av denna artikel.
|
