KROPP & SJÄL
Artikel av Sofia Lindblom publicerad 11 aug 2004 kl. 08.07:

Jag dog igår

Jag tror jag dog igår, men bara för en stund, och bara litegrann.
Ja, man skulle kunna säga att jag dog igår. Energin rann så sakteliga ur min kropp, andetagen blev tyngre och tyngre. Min kropp sjönk ner i madrassen och jag liksom svävade lite ovanför mig själv.

Jag tror jag dog igår, men bara för en stund, och bara litegrann.

Han tvingade mig att kräkas, spy upp substanserna som skulle hindra mitt hjärta från att ihärdigt pumpa vidare. Jag spydde. Spydde tills det kom blod. Efteråt utmattad, jag gled in i en dvala som var ganska behaglig.
Vaknade genomblöt av svett mitt i natten. Rummet snurrade, väggarna kröp inpå mig, och jag hörde röster, långt, långt borta. I’m alive, tänkte jag, I’m alive. Fan.

Har mer än en gång försökt hitta en diagnos, en etikett att klistra på mig själv. Manodeepressiv? Ångestladdad? Har givit upp jakten. Jag är ingen annan än jag, ur dessa svackor föds något kreativt och en livsentusiasm. När jag kravlar mig upp ur det stora svarta hål som hållit mig instängd och fångad i mig själv, är det en sprudlande, idésprutande Sofia som gör entré. Levande. Livsbejakande.

Jag städade. Skrev brev. En ritual som är alltför bekant. Jag brukar nämligen göra så. För att få något sorts värdigt slut på det som skulle kunna betäckans som Mitt Liv. Hejdå allihopa och lite förlåt och lite älskar er alla... (Efteråt tog jag alla breven och brände upp dem på innergården. Jag skäms. Vilken tur att jag inte dog igår, det var de mest taffliga avskedsbrev jag någonsin skrivit).

Efer en tids kravlande i gyttja, efter laddade möten med ångestattacker, dödslängtan och rädsla är jag redo att byta perspektiv. Livet är ganska kul ändå, och vad mycket saker det finns att se! Med en femårings upptäckarglöd stapplar jag ut i livet igen. Och vad faccinerande det är, att leva. Hur kunde jag vara så dum att jag inte ville vara en del av detta underbara fantastiska? Kommer jag att tänka tills det är dags nästa gång.

Jag är en av få som låter mig själv störta till avgrundsdjupet för att sedan långsamt kravla mig upp. Jag vill inte proppa i mig pillerlycka, jag vill inte dämpa bort det som är jag. Hur svarta och destruktiva mina tankar än är så vill jag känna dem, bemästra dem, överleva dem. Av egen kraft. Med antidepressiv medicin skulle min kreativitet dö, motpolen som krävs för mitt skapande skulle inte finnas där och likgiltigheten skulle ersätta mitt livs bergochdalbana.

Antidepp-piller känns som ett bevis för att alla känslor inte är tillåtna. Vi får inte var ledsna, vi ska inte vara olyckliga. Ta ett piller och du behöver inte vara sjukskriven utan kan tävla på arbetsmaknaden igen. Och det är väl ändå det viktiga?

Eller är det viktiga att hitta en inre balans, en känsla av äkta välbefinnande som kommer sig utav ett själsligt egenarbete?

Alla de som krälat på botten av något mörkt vet hur befriande känslan är när man av egen kraft lyckas hitta det meningsfulla igen. Det kan ta tid, djävulskt lång tid, men kan det inte få göra det?