Jag läser idag en artikel i Sourze av Per Schlingmann som handlar om att frigöra kraften hos medarbetarna inom vården. Han vill få vårdsektorn mer attraktiv för de unga som ska välja yrkesbana och han vill genom kvalitetsutveckling ta till vara på kompetensen och engagemanget hos de som arbetar inom vården.
När jag läser en sådan artikel skakar jag uppgivet på huvudet och blir beklämd över alla dessa ord som egentligen inte levererar någonting av substans. Vad dessa ord från herr Schlingmann däremot gör är att ge oss som arbetar inom vårdsektorn en misstroendeförklaring.
Sedan 1983 har jag arbetat inom sjukvården och jag har kravlat upp den långa vägen. Först som sjukvårdsbiträde, sedan som undersköterska och numera som sjuksköterska. Jag har sett politikerna göra förändringar så att arbetat skulle decentraliseras och på så sätt göra så att ett fåtal yrkesverksamma skulle kunna vårda patienten. Då tog man bort sjukvårdsbiträdena, för deras verksamma område kunde lätt undersköteskorna klara, vilket i och för sig var helt rätt. Detta var i mitten av åttiotalet och man fick det vi kallade parvård. En undersköterska och en sjuksköterska skulle vara ansvariga för patientens hela vistelse på vårdavdelningen och både omvårdnaden som den medicinska behandlingen skulle utföras av dessa primäransvariga sjuksköteskor och undersköteskor. Detta fungerade i sak bra.
I början av nittiotalet hade jag så läst till undersköterska men då bestämde politikerna att även undersköteskorna skulle bort. "Sjuksköteskorna kan lika bra göra deras arbete och det är bra om man kan decimera de inblandade i patienten". Jag kände en viss hopplöshet nu när jag just blivit färdig undersköterska men jag kommer ihåg ett samtal jag hade med en äldre läkare som sa att vi bara skulle vänta tio år så skulle nog vindarna vända. Och vindarna vände men bara lite för sent, för vad man hade gjort var att man förändrat utbildningen till undersköterska så att den blev mer inriktad mot kommunal service. I förlängningen handlade det om att all den kompetenta personal som arbetat mer eller mindre självständigt i så många nu helt plötsligt var tvungna att ringa sjuksköterskan så fort det gällde en alvedon. Denna yrkesgrupps mångåriga erfarenhet gick helt till spillo och i släptåg kom en generation undersköteskor som inte har fått möjligheten att tänka själv och därför inte heller gör det.
Jag tröttnade även på detta och utbildade mig till sjuksköterska för jag önskade få helhetssynen på patienterna och jag önskade kunna påverka och vidarutbilda mig vilket inte en undersköterska kan göra i samma utsträckning. När jag började mitt nya arbete efter att ha läst tre år på universitet och fått en fil kand i omvårdnad ökade min lön med 500 kronor/månaden. Som tillägg till detta tyckte CSN att jag nu var i stånd att betala av mina skulder så jag fick en månadsräkning på 3300 kronor (detta pga att jag varit tvungen att ta annuitetslån i tillägg till mina gamla lån, sades det mig). Som ensamstående deltidsarbetande förälder fanns det ingen möjlighet att jag skulle klara mig på den lönen och känna glädje i att jag utbildat mig. Jag var lägst betald på min arbetsplats , 40 år gammal och dessutom skulle jag ge CSN en fjärdedel av min skattade lön. Två av mina arbetskamrater läste sin vidarutbildning på drygt 60 universitetspoäng och fick en löneökning på 50 kronor/månaden.
Var snäll och berätta för mig var värdigheten och glädjen i kompetensutveckling finns när det inte premieras mer än så?
Jag har flytt Sverige och åker sedan ett år tillbaka varannan helg till Norge för att arbeta. Nu har jag inte varit färdig sjuksköterska så länge så Sverige missar nog inte så mycket, men jag kan lova att jag mött många med hög kompetens som flyr Sverige för de låga lönerna. För visst handlar det om pengar, kom inte och säg något annat. När man får 18.000 kronor i månaden som nyfärdig sjuksköterska med minst tre års studieskulder så är det som om någon spottar en i ansiktet när man öppnar lönekuvertet.
Jag är jag inte rädd för utmaningar men jag kan lugnt säga att om jag kunnat stanna i Sverige och kunnat leva drägligt på min lön hade jag inte åkt till Norge.
Så Per Schlingmann var så snäll och kom med konkreta, realistiska, genomförbara förslag så ni kan behålla en verkligen bra och välutbildad yrkeskategori i Sverige.
Birgitta Stiefler, En fundersam, livsglad tjej.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
