 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av  Cim Efraimsson
publicerad 4 maj 2005 kl. 13.54:
Jag bestämde mig för att vara tuff och blev ensam
"Uppvaknandet kom som en smäll rakt över ansiktet. Klarsynthet uppstod plötsligt, och vad hade hänt? Jag hade blivit dumpad, sårad, utnyttjad. Jag hade krossat min bästa väns hjärta. Jag var ensam, och självförtroendet försvann läskigt snabbt."
Jag är en av alla er. Som lovade mig själv att aldrig ta skit, att aldrig låta någon trycka ner mig, att alltid vara stark och att ALDRIG gråta över en kille.
Det fungerade ett tag. Jag accepterade ingenting i stil med tafsande och fula ord, jag blev vild, skogstokig. Ingen satte sig på mig och jag var kaxig som fan, på både gott och ont. Jag mådde bra.
Sen fick jag hybris. Självförtroendet togs ett antal steg för långt och naiviteten lyste som en fyr i mörkret. Jag levde bara för mig själv, var inne i min egen värld och jag tänkte inte ett skit på konsekvenserna när jag pratade, strulade, sårade.
Uppvaknandet kom som en smäll rakt över ansiktet. Klarsynthet uppstod plötsligt, och vad hade hänt? Jag hade blivit dumpad, sårad, utnyttjad. Jag hade krossat min bästa väns hjärta. Jag var ensam, och självförtroendet försvann läskigt snabbt.
En annan tjej hade tagit min plats, alltså var jag sämre. Förtvivlat sökte jag bekräftelse, självklart hos killar. Åter igen i min egen värld, förnuftet fanns inte, bara ensamheten, minnena och smärtan. Sökandet pågick i fyra månader, med hemska händelser som resultat.
Sen kom åter igen uppvaknandet, den här gången ännu hårdare. Den här gången kom det i den vidrigaste form - Ångest bortom alla gränser. Jag dög inte. Jag VAR värdelös. Alla tankar om mig själv blev negativa, paranoian var fruktansvärd. Alla hatade mig, och jag jag förstod dem. Jag hatade mig själv.
(Barriären kom självklart upp. Jag dolde allt, skrattade när jag ville gråta och gömde mitt riktiga jag och mina riktiga känslor långt, långt inne.)
De tankarna, den synen på mig själv levde jag med i 11 månader. Kan inte fatta att det var så lång tid.. Magnus har fått genomgå ett helvete vissa dagar och nätter, då jag gråtit tills tårarna tog slut.
Allt eskalerade för någon månad sen till sin absoluta topp. Jag klarar inte att skriva de sakerna här, men gränsen var nådd på alla sätt och vis.
Av någon anledning, efter nära 18 månader av brist på allt, så börjar jag nu tro igen. Jag börjar tro på att jag är bra, och att jag inte var så värdelös som jag trodde. Jag börjar komma ihåg de bra sakerna, när jag har hjälpt någon, när jag tröstat någon, när jag fått någon att skratta. Istället för bara ta till mig det negativa, försöker jag nu ta till mig det positiva också. Jag har en väg kvar att gå, men nu är det ljust istället för mörkt.
Jag skulle aldrig bli så, aldrig göra så, jag var den starkaste och mest självständiga. Tjena. Jag blev världshistoriens största klyscha, jag blev dumpad för en annan tjej och gick ner mig. Det finns många om och men, i varje historia, men jag tror det tuffa kommer hjälpa mig i framtiden. Dessutom har jag förstått att ensam inte är stark. Man måste ha stöd omkring sig när det verkligen gäller, annars kan det gå illa.
|
