Jag är 21 år och har gått i terapi ett bra tag nu. Förhoppningsvis kan min terapeut hjälpa mig att vinna tillbaks min förlorade identitet, den som många jämställer med något skamligt och även farligt. Allt detta hade kunnat undvikas i ett annat samhälle (som nog inte finns någonstans ännu). I ett samhälle där min identitet inte göms bort eller förnekas. Varför får jag inte vara med i samhället och prata om den jag faktiskt är? Varför vill ingen förstå hur det känns? Eller vill ni det? Jag hoppas att ni är öppna i era sinnen så att jag någon gång kan känna mig välkommen tillbaka från ensamheten, utan att behöva dölja vem jag är. För det är allra viktigast för mig just nu.
För mig började det redan innan puberteten, så mycket vet jag. Jag visste vad jag tyckte om även tidigare, men då var det mest kramar och närhet som jag uppskattade. När jag var 13 år började jag att onanera. Jag tänkte på jämnåriga flickor och även på de som var yngre. Det var inget jag reagerade på då, för jag var ju inte mycket äldre själv. Men tiden gick och jag lärde mig att det var okej att onanera. Intresset för äldre kvinnor vaknade aldrig riktigt och än idag känns det bäst att tänka på små flickor när jag onanerar. Jag tittar nästan uteslutande på bilder av flickor samtidigt som jag onanerar. Så har jag alltid gjort.
Nu kanske ni tycker att jag ska tala med min terapeut och göra upp med min s.k. störning. Men nu är det inte så enkelt. För det första så handlar den behandlingen bara om att hindra en presumtiv våldtäktsman från att begå övergrepp. Men jag är ingen våldtäktsman och kommer aldrig att bli någon heller. Varför ska en helt vanlig 21-åring behöva förklara att han inte är en våldtäktsman? Det är fruktansvärt i mina ögon. Varför är det så? Varför i hela friden måste jag göra det?
Anledningen till att jag är utanför är på grund av att människor är rädda och okunniga. Människor vet oftast bara att det finns pedofiler där ute som äter små oskyldiga barn till frukost. Men varför ska jag behöva känna mig utpekad och föraktad? Varför kan jag inte prata om det jag känner? Varför får jag inte vara stolt över den jag är? Och varför kan ingen förstå detta? Jag vill ingen något ont.
Alla som känner som jag måste få veta att de är precis lika mycket värda som alla andra. Gå ut och säg att det är dags att sluta hata (eller tycka synd om) ungdomar som upptäcker att de känner en sexuell dragning till barn. Det är dags att ge dessa människor öppet stöd och få dem att känna sig stolta istället. Då kommer de att må mindre dåligt. Och om vi tittar på världen så ser vi klart och tydligt att människor som mår bra inte våldtar eller faller för sina begär lika lätt som utslagna, svaga och arga människor.
Men kom ihåg att de som tillverkar och sprider barnporr inte ska få det lättare för det. Dessa människor har jag ingen förståelse för. De måste stoppas. Tyvärr är barnporr så lättillgängligt att en person som känner en dragning till barn troligen kommer att se efter hur barnporr ser ut. Kanske kommer denne att börja "konsumera" barnporr också. Det är väldigt tragiskt. Den utvecklingen kan motverkas genom att vinna dessa människors förtroende. Visa att de är välkomna in i det goda samhället. Visa dem att ni står på deras sida. Då kommer de att välja samhället i stället för utanförskap och skuldkänslor. Bry er inte om vad de gör i sängen när de gått och lagt sig. De har rätt att lära känna sin sexualitet.
Alla trodde att de älskade mig, men egentligen så avskydde de mina känslor. De log mot mig, och jag log tillbaka. Men inom mig visste jag, att om jag berättade sanningen, så skulle de förakta mig. Jag har en dröm om att kunna leva ett lyckligt liv och göra något gott. Finns det någon som vågar se igenom allt som sägs och se mig för den jag verkligen är?
Tack du som bryr dig. Det betyder mer än du tror.
(Författaren heter egentligen något annat)
Anders Svensson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
