KROPP & SJÄL
Artikel av Mikael Vasara publicerad 25 dec 2011 kl. 06.00:


Foto: Privat

Jag är alkoholist

Jag har läst i kvällstidningarna om många kända personer som går ut och deklarerar att de är alkoholister. Så då är det väl inte mer än rätt att jag gör det också, för man behöver inte vara kändis för att bli alkoholist.
Jag har varit alkoholist sedan jag var 18 år. Jag var med på min pappas behandling på Huddinge Sjukhus hos en läkare som heter Johan Lingeberg, som egentligen inte fått någon som helst uppskattning, men han var faktiskt en av de första i Sverige att börja med det som numera kallas Minnesota-modellen för att bli nykter.

Men det tåls väl att säga att en behandling på ett behandlingshem bara är starten för att leva ett nyktert liv. Man bör ha kontakt med likasinnade. Vi alkoholister har nämligen ett språk och en handling som sociala drickare inte är intresserade av.

Jag var som sagt var 18 år när jag förstod att jag var alkoholist, och det gjorde faktiskt att jag tog ett beslut om att dricka ett tag, men sedan skulle jag lägga av. Det låter kanske lite konstigt, men jag gamblade med mitt liv för att få leva som de flesta andra gjorde. Men mitt drickande var och blev aldrig "vanligt". Jag led av minnesluckor, jag led av att min personlighet förändrades radikalt, jag blev av med mitt körkort innan jag ens tagit det. Jag fick något som kallades för LOB, det vill säga "gångfylleri", och min första fru började genast klaga över mina dumheter.

Så jag tog steget in i behandling, fast jag tycket att det var för tidigt. Men jag var 23 år och hade redan ställt till det för mig själv; jag hade egentligen endast ett intresse det var att dricka. Hela mitt liv handlade om att planera nästa fylla och sedan var jag bakfull. Jag sa inte som andra att jag aldrig skulle dricka igen, jag längtade till nästa fylla trots att allt ständigt gick fel.

Nå, jag la av med mitt drickande och jag höll mig i 15 år, men jag hade alltid en bakdörr. Det vill säga, att om inte livet blev som jag ville så skulle jag dricka. Idag förstår jag att min nykterhet var jobbig och slitig. Jag fick ont i hjärtat, jag blev maniskt intresserad av vad som helst i livet.

Jag höll mig i mina 15 år, men sedan gick mina akademiska studier i stöpet. Jag ansåg att jag hade nått den tid när inget blivit som jag velat. Jag gick självmant över det som var den osynliga gränsen i ett ingenmansland, det var som att vara under en blöt filt som lagts på mina axlar. Jag drog mig undan från alla, till och med mina barn. Jag drack i dagar, var full på jobbet, förlorade ett jobb, förlorade det andra. Allting upprepade sig och jag nådde den gräns där jag inte vågade gå ur mina fyllor. Jag hamnade på avgiftningar.

Vad man kan säga om sjukdomen alkoholism är att den alltid blir värre, aldrig bättre. Man kan ju undra varför detta är så intressant för oss som är alkoholister? Jo, för att det är ointressant för normaldrickare. De förstår inte vad vi håller på med. "Det är ju bara att sluta" - men så är det inte. Har du hamnat under den blöta filten av ensamhet och skam så är vägen ut från skogen lika lång som att komma in. Orden "har jag tagit mig in här så måste jag ta mig ut", är de ord som måste ledsaga varje alkoholist.

Det är inget konstigt, det är inget historiskt, det är bara tragiskt, men så är det. Jag säger inte att detta är något att upplysa den vanliga drickaren om, det här är för den som lider och det enda jag kan säga är: sök hjälp.

Varför uppmärksamma detta ibland? Ja, det verkar konstigt och svårt att förstå, men egentligen är det inte det. Det finns ett läge när vi måste skruva på korken så att det inte går att öppna den igen. Allt prat om att vi ska kunna bli som de andra, är bara skitprat. Alkoholismen är en dödlig sjukdom. Antingen blir man galen, eller så gör man något åt det. Jag kom ut till slut. Jag frågade mig om det verkligen inte fanns en chans att sluta. Jag började gå på Antabus, för jag kunde inte längre lita på mig själv. Jag tog en behandling och insåg att min skräck för att ta emot hjälp var det stora problemet.

Jag är fri nu. En dag i taget. Vad som än händer idag, så ska jag inte dricka.