 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av sofia lindström
publicerad 6 feb 2002 kl. 14.11:
Jag är Tarzan, apornas son
Om homoadoptioner
Du är lika mycket värd som alla andra. Du är lika älskad som alla andra. Du är precis som alla andra. Det spelar ingen roll att du är adopterad. Det spelar ingen roll att du är homosexuell.
Det finns aldrig några garantier för att ett barn ska få det bra. Så kanske är det ett alternativ lika gott som något annat, att komma som adoptivbarn till ett homosexuellt par i det mångkulturella Sverige. Man får föräldrar som vet hur det är att vara precis som alla andra, men ändå inte. Som står en aning vid sidan om. Och det finns ju så många barn som behöver föräldrar. För att inte tala om alla vuxna som skulle vilja ha barn, som har gjort allt för att bli med barn, eller som vet att de biologiska förutsättningarna saknas. För den adopterade har biologin ingenting med familjekänslan att göra.
Vad är det att inte kunna få gemensamma biologiska barn? En stor sorg? En skam? En tomhet, en brist, ett tillkortakommande? Ett tillkortakommande för det biologiska paret? Ofta. Men för det homosexuella? Har ingen av dem haft ett fruktbart heteroliv så är du som adoptivbarn alternativet, efter det obligatoriska ställningstagandet (ska vi adoptera, vara barnlösa, skaffa hund eller katt). Du - föräldralöse - kan få det hysteriska pling-plonkandet hos två älskandes biologiska klockor, att tystna. Du kan, i och med din ankomst, inkludera de homosexuella i den svenska familjepolitiken! Ännu en variant under samlingsnamnet "Nya familjer".
En gång adopterad, och du är per definition ett adoptivbarn. Inte längre ett biologiskt barn, som du ju trots alla tänkbara omständigheter ändå fortsätter att vara. Du fortsätter att vara någons biologiska, förlorade barn, men det är en identitet du kanske helst vill glömma, eller som är väldigt svår att hålla fast vid. Du hör nu till en av de lyckliga som får lämna barnhemmet, det är det inte alla som får. En del blir aldrig valda, en del är för stora, för fula, för sjuka, blir kvar. Blir bara barnhemsbarn.
En gång adopterad är ingenting omöjligt, så vad spelar det för roll om båda dina föräldrar råkar ha samma kön? Troligtvis får du ändå tillgång till en "manlig" och en "kvinnlig" förebild, då de flesta homosexuella par verkar leva ungefär som de heterosexuella, med en viss uppdelning av "manliga" och "kvinnliga" sysslor/ansvarsområden.
Du kan hamna i Sverige men du kan också komma till Amerika eller Tyskland. Du kan få andra adopterade vänner och ni kan skoja om hur allt hade varit om ni hade fått varandras föräldrar i stället för de ni nu har. Du kan hamna i djungeln hos aporna och bli som Tarzan, apornas son. Det spelar kanske ingen roll för det som räknas hos en bra förälder är att han älskar dig, och det gör adoptivföräldrar oavsett kön, sexuell läggning och eventuell kroppsbehåring.
|
Anna Linusson
