 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Selma K
publicerad 12 feb 2008 kl. 16.17:
Jag älskar mina mediciner!
Jag har skrivit om mina sjukdomar förut och jag skriver om dem en gång till; om att leva hela sitt liv under tung medicinering.
Jag har varit sjuk sedan jag var tio, ätit mediciner sedan jag var tolv och nu är jag tjugoåtta och går på fyra starka mediciner. För den som tycker att det är av intresse så är det Abilify, mot psykotiska besvär, Lyrica, mot ångestsyndrom och epilepsi, Lamotrigin, mot humörsvängningar och epilepsi och Fluoxetin, ett antidepressivt läkemedel. Jag lider nämligen av en liten skada, dissociativa symptom, som gör att jag tappar minnet och måste därför ta en hel del. Nu har jag räknat upp min medicinering så nu kan jag komma till saken.
Jag lever livet i en dimma och jag står för att jag föredrar det framför att vara den person jag annars är. Jag är en fruktansvärd person utan medicinering. Jag slåss, slänger saker på folk, överreagerar när det gäller precis allt, försöker ta livet av mig, skär mig, svälter mig själv, kräks upp mat och håller på.
Ändå är det oerhört många av mina bekanta som själv är depressiva och lever i någon slags illusion om att det är så fint att vara "ren" och inte ta de mediciner de får utskrivna. Jag förstår för allt i världen inte varför. Varför ska det vara mer sant att vara en kaosförföljd person än att vara en lycklig, något dimmig, balanserad människa?
Det är som att vissa människor lever i någon slags rock'n'roll-värld där det är mer accepterat att vara kaosartad än att vara lugn och harmonisk. På samma sätt som det är mer accepterat att injicera heroin än att skaffa barn och köpa radhus. Hur kan det vara mer värt att gå ut och supa fem gånger i veckan, röka på och slåss än att leva lite dimmigt men ändå sitta hemma och ägna sig åt att läsa eller pyssla om sin hund? Och de snackar om att vara "ren".
Jag har levt båda dessa liv och jag kan säga att jag nu, i min lite fluffkantade värld, är mycket lyckligare. Kanske har jag blivit vuxen eller så har jag blivit övermannad av alla läkare och psykologer som vet vad som är bäst för mig. För det är vad de säger att jag är, mina gamla vänner, hjärntvättad. Men jag förstår inte hur min lycka kan sticka dem i ögonen så. Allt skyller de på medicineringen; att jag inte är lika rolig att festa med längre, att jag är svår att nå, att jag knappt förstår vad de pratar om längre.
Men jag älskar mina mediciner. De har gett mig en livskvalitet jag aldrig trodde att jag kunde få. Sedan får jag leva med ett liv i dimma. Det är det värt. Kanske har jag bara blivit vuxen.
|
Anna Drangel