 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Samuel Sirén
publicerad 4 aug 2002 kl. 12.47:
Ja, "sanningen" är Satans verktyg!
Marcus Priftis idéer uppskattas mycket av min moraliske vän Allan.
Min gamle vän Allan blev fullkomligt eld och lågor när han fick läsa Marcus Priftis artikel "Sanningen saknar betydelse - Det är moralen som är viktig":
Det vore ju absolut enastående, utropade Allan glädjestrålande, om dessa idéer äntligen skulle få sin välförtjänta renässans. Och artikeln är alltså skriven av en studerande i naturvetenskap? Det är ju så man knappt kan tro sina ögon! Fantastiskt, fantastiskt!
För flera hundra år sedan, fortsatte Allan, innan det moraliska förfallet hade börjat eskalera okontrollerat, var det en absolut och oomkullrunkelig självklarhet att alla funderingar och idéer prövades utifrån i första hand en etisk och moralisk synvinkel. De så kallade vetenskapsmännen tilläts under inga som helst förhållanden gå emot det rätta och det riktiga, och den som vände sig bort ifrån Gud blev obönhörligen och omedelbart bannlyst som kättare.
År 1633, berättade Allan allvarligt, blev exempelvis hädaren Galileo Galilei tvingad att offentligt dra tillbaka samtliga sina bisarra irrläror om att jorden skulle snurra runt solen, istället för, som det ju framgår av de heliga skrifterna, påpekade Allan, tvärtom. Och ändå, konstaterade Allan uppbragd, är ju dessa hädiska, ondskefulla, kätterska heterodoxier den rådande dogmen idag, och detta bara för att några uppenbarligen fullkomligt amoraliska astronomer och fysiker har utropat denna mörkrets konspiration från Gehenna till "sanningen"!
År 1967, sade Allan bedrövat, föll en av de allra, allra sista bastionerna: Det året avskaffades den lag i Tennesse som fram till dess hade förbjudit statligt anställda skollärare att till barnen lära ut gudsförnekaren Charles Darwins "evolutionslära".
Alltsedan 1967 har det alltså varit fullkomligt fritt fram, sade Allan, för vilket rabulistiskt och moralbefriat tankegods som helst i skolorna! Moralen och det goda har i sin helhet kastats överbord: Det enda som räknas numera, sade Allan hätskt, är vad några män utan moral i vita rockar tror sig se i sina provrör och på sina datamaskiner!
Hela västvärlden, fortsatte Allan med stor bitterhet, är numera drabbad av denna förfärliga, ohyggliga sjuka! Det är moralen, argumenterade Allan, som är de mänskliga samhällenas själva fundament. Den har varit så i tusentals år, i alla samhällen, i alla tidevarv. Politikens själva syfte, i synnerhet här i väst, sade Allan, har ju alltid varit att vara uttryckligen en tillämpning och institutionalisering av den rådande moralen.
Men ändå, konstaterade Allan uppgivet, är man alltså tvingad att gå till länder som Sovjetunionen, Nazityskland, Nordkorea, Kina eller arabländerna för att finna någorlunda nutida samhälleliga ledare, alltså människor med stort inflytande och makt över massorna och politiken, förklarade Allan, som förstått vikten av principen att den så kallade kunskapen konsekvent och undantagslöst måste bedömas i första hand utifrån moraliska och politiska ledstjärnor.
Här i väst, däremot, fnös Allan, får forskarna och vetenskapsmännen härja helt fritt, och behöver alltså överhuvudtaget inte beakta de moraliska eller politiska konsekvenserna av sina påstådda rön. Nästan ingen, kved Allan, bryr sig alltså ett skvatt om om att tusentals människor dagligen, stundligen och oavbrutet springer ondskans och de mörka krafternas ärenden!
Men, stötte Allan med svårighet fram mellan sina sammanbitna tänder, så blev ju också jorden rund, och Guds avbild en apa! Och detta var bara början! Allan lutade sig framåt med ansiktet i händerna. Hans gränslösa förtvivlan och desperation gick inte att ta miste på.
Jag måste nog, sade Allan då han efter en stund hämtat sig, skriva och berömma den här unge kemistudenten. En naturvetare som skådat ljuset! Född och fostrad i ondskans boning, men som av en obändig inre kraft förstått vikten av det rätta, det riktiga och det goda. En enda liten droppe av ljus i ett hav av mörker. En renhetens budbärare i den billiga smutsens tid!
Vad, frågade Allan och bänkade sig vid sin skrivpulpet, var det pojken hette?
|
Anna Linusson
