 |
SPORT
Artikel
av Christer Löfman
publicerad 4 jun 2006 kl. 10.27:
Italien i VM-slutspel: ingen fläckfri historia (1)
Har skandalerna inom italiensk fotboll någon motsvarighet på landslagsnivå?
När den italienska fotbollsskandalen började uppdagas för en knapp månad sedan var det nog inte många TotalFootballs läsare (Fotbollssajten där jag är redaktör) som var överraskade. Vi hade bara några dagar tidigare publicerat en artikel som vädjade till samtliga inblandade att låta åtminstone säsongsavslutningen i Serie A ske på ett någorlunda korrekt sätt (en vädjan som genast visade sig lönlös, med Sienas läggmatch hemma mot Juventus) och Luciano Moggis CV hade vi publicerat redan ett drygt år tidigare.
Vi har därför inte velat frossa i detaljer i denna avskyvärda soppa: att - som många italienska media gjort under de senaste veckorna - låtsas vara överraskade av all korruption och allt mygel innebär bara att man inte velat känna den stank som omgett vissa klubbar och vissa personligheter i italiensk fotboll. Många respekterade journalister har alltid aktat sig noga för att kritisera Juventus, men ingen som har ögon att se med kan ha haft tvivel om vad som skett i kulisserna i ett drygt decennium.
Nog om det. Den som felat måste bestraffas, och utan "rabatt". Egentligen borde hela landets seriesystem ta en nödvändig paus på ett år för att reflektera över den grad av korruption och mygel som förpestat detta en gång så vackra spel. Men då detta i praktiken är omöjligt - alltför många intressen är involverade i nationalsporten - så får vi invänta en ligasäsong som i bästa fall innebär början på en ny epok.
Under tiden fortsätter italienska landslaget sina förberedelser inför VM. Yours faithfully tänkte förra söndagen betitta en av träningssessionerna i Coverciano, men nekades - precis som ett femtiotal andra, varav tredjedelen var japanska turister - tillträde. "Endast inbjudna", förklarade vakterna. Det är inte svårt att föreställa sig begravningsstämningen inne i denna "träningsbunker", där flera av huvudrollsinnehavarna egentligen borde befinna sig på helt annan plats.
Buffons alla minnesluckor i vadslagningsaffären övertygar inte. Och Cannavaros försvar av Moggi fick det att vända sig i magen på mången supporter. Och självaste förbundskapten Marcello Lippi kan inte vara okunnig om allt mygel redan under hans tid i Juventus (minns alla bortdömda motståndarmål, alla felaktiga straffar, alla injektionssprutor som användes t o m i halvtidspauserna). Det är tydligt att "systemskiftet" i italiensk fotboll ännu inte inletts på allvar.
Vad många frågar sig är naturligtvis: hur har det italienska landslaget uppträtt under tidigare VM-turneringar? Har den "smartness" (furbizia) som varit en så viktig del av ligafotbollen även visat sig på landslagsnivå? Jag ska försöka att i korthet besvara den frågan. Låt oss börja i mellankrigstidens "förhistoria":
VM 1934
Benito Mussolini kallade sig själv il primo sportivo d'Italia ("Italiens förste idrottsman") och använde - precis som alla andra diktatorer - idrotten i propagandasyfte. Berömda är de tennismatcher i Rom, där den inbjudna internationella pressen med häpnad fick se il Duce - som servade underifrån och som saknade backhand - besegra några av den tidens bästa tennisspelare. Regeringschefens lösa och inbjudande "servar" besvarades alltsomoftast med oförklarliga servereturer i nät...
Mussolini blandade sig gärna i även den inhemska fotbollen: Bologna var i mitten av 30-talet regimens allra viktigaste fäste, vilket förklarar varför konkurrenten om ligaguldet 1935/36 (Roma) fick se tre av sina nyckelspelare - Scopelli, Stagnaro och Guaita - kallas till fronten i Italiens kolonialkrig i Etiopien. Och visst fungerade det: emilianerna vann lo scudetto, en poäng före de rödgula!
1934 spelades VM på hemmaplan, ett tillfälle som inte fick försittas: här gällde det att visa att det fascistiska Italien var ett land som mer än något annat var "maskulint" och "modernt". När il Duce upptäckte att några av världens bästa fotbollsspelare faktiskt inte var italienare så såg man till att på ett "kreativt" sätt kringgå den regel som förbjöd import av utländska spelare till Italien. De argentinska storstjärnorna Orsi, Guaita, De María och Luisito Monti (som tvingades ändra förnamnet till "Luigi") hämtades illa kvickt till Serie A-klubbar och bestyckades på rekordtid med italienska pass [A. Flores, Luis Monti, con la muerte por rival, 1998].
Det svåraste motståndet i VM visade sig komma från Spanien. Det krävdes en omspelsmatch i kvartsfinalen. Matchen spelades den 1 juni 1934 på Stadio Giovanni Berta (namnet på en fascistisk "martyr"), dvs nuvarande Artemio Franchi, och benämns ofta "slakten i Florens". Efter en sällsynt brutal drabbning där sportens regelverk användes mycket sparsamt, lyckades italienarna gå vidare, efter ett mål av legenden Giuseppe Meazza. Italien blev världsmästare, efter 2-1 i finalen mot Tjeckoslovakien på Stadio del Partito Fascista (nuvarande Flaminio) i Rom.
1938 upprepade Mussolinis hjältar sin bedrift. Den här gången besegrades Ungern i finalen på Stade Olympique de Colombes utanför Paris. Den ungerske målvakten Szábo efter 2-4-förlusten: "Vi har räddat livet på elva människor. Vi fick före matchen veta, att det italienska laget fått ett telegram från Mussolini med lydelsen Vincere o morire! ("Vinna eller dö!")". [I. Lolli, I Mondiali in camicia nera, 1934-1938, 1990]
VM 1970
Italien spelade i Mexico sin första VM-final på 32 år, men vägen till Azteca-stadion var inte fläckfri den här gången heller, och "offret" blev nu Orvar Bergmarks Sverige. Italien besegrade blågult med 1-0 i inledningsmatchen ("tavla" av Ronnie Hellström på Domenghinis långskott) samtidigt som Uruguay besegrade Israel. De två latinska lagen hade m a o ingen anledning att "göra varandra illa" i den andra gruppspelsmatchen. Men matchen blev en ren parodi, t o m värre än den ökända Västtyskland-Österrike-matchen 1982: tjugotvå man promenerade omkring på banan i 90 minuter, trillandes boll i sidled och bakåt till den mexikanska publikens växande ursinne. Tack vare denna icke-match blev Sveriges seger mot Uruguay otillräcklig; Italien (finalförlust mot Brasilien) och sydamerikanerna (fjärdeplats) gick vidare med respektive ett och två gjorda mål på tre gruppspelsmatcher...
VM 1974
Italien kom till Västtyskland med guldförhoppningar, men Ferruccio Valcareggis elva visade sig snart vara alltför långsam och lam för att kunna hota de bästa lagen. Polen slog gli Azzurri 2-1 i München (Fabio Capello gjorde tröstmålet), vilket kom att skymma en episod som den polske förbundskaptenen Górski meddelade pressen: i pausen hade några av lagets nyckelspelare utsatts för ett korruptionsförsök. Italien utslaget i gruppspelet, Polen bronsmedaljörer.
(Forts följer)
|
Roger Lord