Det är inte mycket som han har begripit av vad vänstern i allmänhet och Ung Vänster i synnerhet håller på med, när han skrivit sin artikel Viva la Revolución.
Schultz tes är att politisk aktivitet på vänsterkanten är ett sätt att bli, typ, kändis - "revolutionera sig in i kändisskapet". Att vänstern åter är på frammarsch är jobbigt, tycker han. Ännu jobbigare är att det nu sker "utan 70-talets jobbiga idealism". För "moderna revolutionärer är betydligt mer materialistiska", skriver han.
Nu är det i och för sig uppenbart att Schultz använder begreppen materialist och idealist på ett förvirrat sätt. Men jag får ändå påpeka att i den vänster som jag tillhör har ordet idealist alltid varit ett skällsord. Det krävs till exempel inte mer än kunskaper i gymnasiefilosofi för att konstatera att en hörnsten i marxismen just är en materialistisk världsuppfattning - alltså dels att världen finns oberoende av vår uppfattning av den och dels att det är materiella förhållanden som bestämmer och betingar vårt medvetande. Våra idéer och uppfattningar svävar inte fritt, utan har sin grund i vår konkreta, materiella verklighet.
Men också i den mer vardagliga betydelsen betraktar jag idealist som ett skällsord. Jag erkänner glatt och villigt att jag inte är en idealist. Jag är inte socialist för att jag är extra snäll eller uppfylld av en märklig ande. Jag är socialist för att jag vill förändra samhället i grunden - bygga ett samhälle där människor har andra möjligheter än i dagens klassamhälle att ta tillvara sin mänsklighet. Att jag vill det har inte sin grund i intensiva kafédiskussioner utan i den verklighet som finns runt omkring.
Redan de skäggiga gubbarna Marx och Engels bankade skiten ur dåtidens idealister - "filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer" som de bland annat kallas i Kommunistiska manifestet. Den organiserade arbetarrörelsen har insett att förändring inte åstadkoms genom övertalning av makthavarna eller genom överväldigande individuell godhet, utan genom gemensam politisk kamp. Det är därför vi är betydligt farligare än de förment välmenande idealister som Schultz gärna hade sett fler av. Det är poängen.
(Att Schultz inte riktigt begriper sarkasmer är en annan sak. Jag påpekar därför för säkerhets skull: Man kommer INTE att få en fyrtiotre-tums-tv om man prenumererar på Röd Press. Detta är exempel på så kallad humor.)
Så visst är vi materialister. Vi kämpar för våra egenintressen. Det är klart som fan att vi kämpar för att få det bättre. Vi är ju inte idioter.
Och att få det bättre innebär i grund och botten att få bättre materiella förhållanden också. Varför skulle vi annars föra till exempel facklig kamp om inte för att höja lönen och förbättra arbetsförhållandena? Vi tror att det ligger i vårt gemensamma intresse att föra en vänsterpolitik, att minska klassklyftorna och i slutändan att avskaffa kapitalismen. Fast vi är betydligt fler än de som gynnas av dagens samhällssystem. Det är grunden för vårt arbete.
Men att kämpa för sina intressen i bred bemärkelse, tillsammans med andra som har liknande intressen av en annan värld, är något annat än att sko sig. Våra intressen hänger ihop. Vi måste vara många för att få som vi vill. Schultz förstår inte det. Slår därför knut på sig själv.
Det blir till exempel väldigt lustigt när han skriver om Kalle Larsson, som "tjänar minst 40 000 kronor i månaden på att vara radikal". Nu är det så att just Kalle skänker bort allt över en genomsnittlig LO-lön till Ung Vänster. Inte för att han är så himla go' och snäll, utan för att pengarna gör nytta i vårt arbete och för att han som representant vill ha ungefär samma materiella förhållanden som de han företräder.
Också den oerhörda upprördhet som Mårten Schultz känner över att min företrädare Jenny Lindahl Persson nu har ett (hoppas jag) välbetalt arbete inom pr-branschen är symptomatisk.
Det är många (välbetalda) ledarskribenter som också har blivit väldigt förvirrade och hävdat att Jennys nya jobb på något sätt skulle vara ett brott mot några diffusa socialistiska principer. Det är en fantastiskt märklig ståndpunkt. Skulle vissa arbeten vara förbjudna för människor med vänsteråsikter? Ska folk som är socialister sträva efter att få arbeten med så låg lön och så dåliga arbetsvillkor som möjligt? Varför skulle vi det? Ja, Jenny lönearbetar för ett kapitalistiskt företag. Upplysningsvis gör de flesta människor just detta, eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle.
Vi vill avskaffa kapitalismen. Det gör man dock inte genom att låtsas som om kapitalismen redan var avskaffad och försöka leva därefter. Att göra så vore idiotisk idealism. Och det går - som jag skrev ovan - fetbort.
Bland alla märkligheter och tokerier kan man ändå hitta en kärna i det Mårten Schultz skriver. Det centrala är att han hänger upp en politisk rörelse på ett fåtal företrädare. Som om jag och Jenny och Kalle och några till ÄR vänstern. Det är för att han - liksom de flesta andra liberaler - inte begriper vad organiserat arbete betyder, vad en rörelse har för dynamik.
Kampen för en bättre värld är resultatet av människors faktiska upplevelser av verkligheten. Av att folk inte vill bli hunsade och behandlade hur som helst. Att man vet, att det går att organisera samhället annorlunda, men att det inte kommer att hända av sig själv.
Om två år firar Ung Vänster hundraårsjubileum. (En väldigt beständig modenyck, får man ju säga). Vårt arbete har inte burits fram av enskilda hotshots i TV-soffor utan av tusentals och åter tusentals aktivisters målmedvetna gnetande. Och vi jobbar på. Vi delar flygblad en kall morgon utanför tunnelbanan, vi organiserar protester för att få bort skolmåltidsavgifter, vi kämpar för ungdomens hus, vi har studiecirklar, vi ordnar feministiskt självförsvar, vi demonstrerar, manifesterar, organiserar. Det är långt ifrån alltid rock n' roll och glamoröst - även om det ofta är kul också - men det är så man lär sig det revolutionära hantverket.
Schultz citerar låttexter. Låt mig därför få avsluta med en jag också.
Jeru the Damaja har fattat:
Niggaz get organizational skills Cus' organizational skills Kill more devils than bullets
Ali Esbati, förbundsordförande, Ung Vänster
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
