I ett försök till försvar av Israels agerande vad gäller angreppet mot Ship to Gaza skriver Göran Lysén i sin artikel på SvD.se den 2 juni att ett krigstillstånd råder mellan Israel och Gaza. Lysén menar att Israel därför har rätten att stoppa och kontrollera fartyg även på internationellt vatten. Denna artikel avser att granska Lyséns försvar och bemöta några av de felaktigheter som framförts.
Enligt Lysén lämnade Israel Gazaremsan 2005 och upphörde därmed med sin ockupation av området. Faktum är att Israel endast utrymde de enligt folkrätten illegala bosättningar, som upprättats i området. Israel ockuperar fortfarande Gazaremsan, eftersom det kontrollerar gränserna på marken, havet och i luften.[1][2] Gazaremsan tillhör det som FN kallar "de ockuperade palestinska områdena" och skall därför ses som en del av en enhet tillsammans med Västbanken i en framtida palestinsk stat.[3] Man kan tycka att en professor emeritus i folkrätt, som Lysén faktiskt är, borde i denna viktiga fråga ha klart för sig vad internationell rätt definierar som ockupation.
För argumentationens skull antar vi att Lysén har rätt i sin analys att Israel inte begick ett folkrättsbrott i samband med bordandet av fartygskonvojen Ship to Gaza på internationellt vatten. Förändrar detta det faktum att Israel har brutit och än idag att bryter mot internationell rätt? Nedan följer bekräftade exempel på israeliska folkrättsbrott.
I samband med att den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICJ) år 2004 avgav sitt utlåtande om legaliteten av den mur som byggs av Israel på Västbanken, var den tvungen att utreda vilket territorium som tillhör palestinierna respektive israelerna. Man konstaterade enhälligt att den mark som Israel tagit kontroll över i samband med 1967 års krig måste lämnas tillbaka till dess ägare, vilket inkluderar Gazaremsan, Västbanken och Östra Jerusalem. På dessa premisser kom ICJ fram till att muren och de israeliska bosättningarna på bl.a. Västbanken står i tydlig strid med internationell rätt och därför måste avvecklas. ICJ:s yttrande till trots bygger Israel än idag fler bosättningar på Västbanken, vilket visar på att det har en mentalitet som är totalt likgiltig för internationella lagar och bestämmelser.[4][5]
Israeliska politiker har genom åren återupprepat mantrat att de ser hela Jerusalem som sin "odelade och eviga huvudstad". Med andra ord ser de inte Östra Jerusalem som ockuperad utan snarare som annekterad och därmed i deras ägo. År 2009 avgav EU en rapport som anklagade Israel för att just försöka annektera stadens palestinska del.[6] Såsom framgår av ICJ:s yttrande, står Israels planer på och genomförda bosättningar i Östra Jerusalem i direkt strid med folkrätten.
Israels blockad mot Gazaremsan har klassificerats som illegal av världens mest ansedda människorättsorganisationer, Amnesty International och Human Rights Watch.[7][8] Richard Falk, FN:s utredare för mänskliga rättigheter, kallade även blockaden för "ett brott mot mänskligheten".[9] Under den israeliska militära offensiven mot Gazaremsan, som av den högt ansedde juristen Richard Goldstone kallades för en attack i syfte att "förnedra och terrorisera" den palestinska civilbefolkningen, antog FN:s säkerhetsråd en resolution med kravet att den illegala blockaden hävs.[10][11] Ship to Gaza syftade därför till att försöka genomföra vad världssamfundet borde ha gjort för längesedan - att bryta den illegala blockaden mot Gaza.
Israel valde, istället för att tillåta fartygskonvojen att anlända till Gazaremsan, att angripa den på internationellt vatten. Angreppet kallades av Bo Johnson Theutenberg, professor i folkrätt och UD:s tidigare folkrättsexpert, för ett "glasklart brott mot folkrätten". Theutenberg poängterar att Israel inte kan hävda att det agerade i självförsvar vad gäller de sammandrabbningar som utbröt i samband med bordandet av fartygen eftersom "de israeliska soldaterna hade inget att göra där, på öppet hav."[12][13]
Ove Bring, professor i internationell rätt och måltavla för Lyséns artikel, bekräftar Theutenbergs slutsatser. Därför är det heller inte förvånande att politiker världen över kallar angreppet för ett brott mot folkrätten. Bland dessa märks vår egen utrikesminister Carl Bildt som menar att det är "alldeles klart att det israeliska ingripandet är oförenligt med den internationella rätten."[14]
Lysén nämner i sin artikel att det råder krigstillstånd mellan Israel och dess grannar, bortsett från Egypten och Jordanien. Den fråga man bör ställa sig är vad detta beror på och vem det är som förhindrar att en fredslösning nås. Israel ockuperar delar av både Syrien och Libanon vilket enligt internationell rätt ger dessa länder möjligheten att göra motstånd mot ockupationsmakten. Trots det har Syrien valt diplomatins väg och inte engagerat sig i direkta strider med Israel på årtionden.
Faktum är att Arabförbundet och dess 22 medlemsstater är redo för fred i mellanöstern. Redan 2002 lanserade man sitt s.k. fredsinitiativ där man helt enkelt önskar applicera det som internationell rätt kräver och i utbyte erkänna Israel och normalisera relationerna med denna stat. År 2007 bekräftade man åter förslaget i syfte att försöka få igång fredsförhandlingarna mellan parterna. [15]
Israel har vägrat att acceptera förslaget i dess nuvarande form, då man är emot de etniskt rensade palestiniernas oförytterliga rätt att återvända till sitt hemland. Anledningen är att man inte vill att Israels judiska karaktär skall förändras. Detta är alltså en stat som i samband med dess bildande orsakade att över 750 000 palestinier etniskt rensades från området. Internationell rätt garanterar de etniskt rensade rätten att återvända. FN har även bekräftat denna rätt genom resolution 194 och 3236. Israel försöker vägra dem den rätten då man vill behålla statens judiska identitet. Det är här skon klämmer. Israel är inte en demokratisk stat för israeler och därmed alla dess invånare, araber som judar, utan snarare en statsbildning som vill behålla sin judiska karaktär på de palestinska flyktingarnas bekostnad.[16]
Mot bakgrund av det ovan anförda är en bojkott av Israel i det närmaste ett krav för alla världens folk. Först när Israel upprätthåller och respekterar internationell rätt bör det släppas in i världssamfundets varma famn igen, inte dessförinnan.
