 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Anna Veeder
publicerad 5 nov 2006 kl. 19.15:
Israel: Politikerföraktet slår nya rekord
De israeliska politikernas målsättning tycks vara att jävlas med befolkningen så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.
"Den israeliska politiken plågas just nu av skandaler på högsta nivå. Men det är inte skandalerna i sig som hotar landets demokrati, utan snarare är det medborgarnas förlorade förtroende för den politiska eliten, och deras likgiltighet inför vad som sker i deras och demokratins namn. Den analysen ges av kommentatorer i olika medier", skriver Cordelia Edvardson i SvD den 13 oktober.
Som vanligt har hon rätt, fast själv skulle jag vilja uttrycka det så här: det känns som om politikerna har gaddat ihop sig emot befolkningen för att jävlas så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Ett slags uttänjt aprilskämt som skulle vara rätt kul om det inte vore så att politiska beslut i det här landet ofta har oanade konsekvenser och inte sällan handlar om liv och död.
Långsamt börjar jag förstå hur Sharonväljarna kände sig efter Gazauttåget: de litade på att Sharon, bosättningarnas fader, bara pratade om vägkartan och en palestinsk stat för att gulla lite med amerikanerna och naturligtvis avsåg att fortsätta med bosättningarna som om inget hänt, och att de "smärtsamma eftergifter" han talade om enbart betydde att han skulle avhålla sig från att ockupera Jordanien. För tillfället åtminstone. Så högern vann valet - och fick som tack en snabb och smidig utrymning av alla bosättningar i Gazaremsan, ironiskt nog Arbetarpartiets kandidat Amram Mitznas uttalade vallöfte.
Men skrattar bäst som skrattar sist. I det senaste valet röstade jag på Amir Peretz, i förhoppningen om att han skulle driva en social agenda, riva åtminstone de bosättningar som även enligt israelisk lag är illegala - runt 120 stycken - och överhuvudtaget skulle undvika att bete sig som en general.
April, april!
Nu, bara sex månader senare, är inga sociala förbättringar i sikte. Vad vi fått istället är ett sex veckors krig i Libanon, krav på en sexhundraprocentig ökning av försvarsbudgeten (ta inte siffran bokstavligt, men något åt det hållet) som naturligtvis ska tas från sådana onödiga utgifter som stöd till handikappade, hjälp till barn med inlärningssvårigheter och kurser för långtidsarbetslösa. Vi har också fått en Amir Peretz som uppför sig som om han gjort yrkeskarriär i armén i hela sitt liv och beordrar invasioner av Gaza som andra beställer espresso. Och som bonus och kronan på verket har vi nu också fått den värsta uttalade rasisten, fascisten, maffionären, bosättaren och brutala f d utkastaren Avigdor Lieberman i regeringen.
Och då har jag ännu inte sagt ett ord om sexskandaler, korruption, mygel, nepotism eller politiska utnämningar i den officiella sektorn.
Hur reagerar då den israeliska befolkningen? På traditionellt högervis, med demonstrationer i gatukorsningar, brännande bildäck, upprop till civilt motstånd och krav på nyval?
Tja. Inte riktigt. Läste ni den sista meningen hos Cordelia, den om medborgarnas "likgiltighet inför vad som sker i deras och demokratins namn"? Det är bland annat mig hon talar om. Så istället för att läsa tidningar, lyssna på nyheter och engagera mig så gick jag i fredags på konsthantverksmarknaden i Nahalat Binyamin i Tel Aviv, köpte snygga handmålade handdukshängare av trä, en liten dekorerad Hamza-amulett och en magnet med reklamtext från DDR:s forntida Vita-Cola att pryda mitt kylskåp med (är väldigt nostalgisk när det kommer till DDR-artefacts). Drack limonana, citrondricka med is och mynta, och såg en väldigt imponerande version av Otis Reddings "Sitting on the dock of the bay" spelad av dockor som såg ut som något från the Muppet Show. Medvetet eller inte, killen kunde inte hittat bättre text för att spegla rådande Zeitgeist. Plus tjugofem grader varmt och sol, naturligtvis. Vem orkar bry sig om politik då?
(Men palestinierna då, undrar väl någon tandagnisslande politiskt medveten person? Inte helt oväntat är politikerföraktet på den palestinska sidan ännu värre än i Israel. Som allt annat. Återkommer med detaljerad beskrivning i nästa artikel. Till dess, shanti.)
|
