 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av  Anna Veeder
publicerad 12 okt 2006 kl. 09.55:
Israel: "Krig! Vilket Krig?"
Bicycle, bicycle - över Sukkot förvandlas norra Israel till ett festival- och cykelparadis. Krig? Vilket krig?
"Det är enormt hur fort allt återgår till det normala", konstaterade min kompis när vi satt i skuggan under ett träd i parken i Kiryat Motzkin häromdagen medan ungarna studsade runt på de uppblåsbara hoppmojängerna strax intill. "Jag trodde inte att jag skulle våga åka till Haifa på minst en månad efter vapenstilleståndet - i början var det ju rätt ovisst om det överhuvudtaget skulle hålla - men efter två dagar satte jag mig i bilen och åkte dit. Allt var precis som förut. Typ jaha, det var det kriget, nu borstar vi av oss dammet och fortsätter som vanligt."
Som vanligt, just det. Just nu firas Sukkot, lövhyddehögtiden, barnen har skollov och norra Israel är fullt. Som det brukar vara vid den här tiden eller kanske ännu mer, för att visa Nasrallah att ingen gives a shit om hans raketer. Bilköerna ringlar sig från centrala Israel norrut längs kustvägen, över det pittoreska Zichron Yaakov till Yizreeldalen och upp i Galileen. I Haifa är det internationell filmfestival, i korsfararsalarna i Akko pågår en alternativ teaterfestival, i Karmiel hålls den traditionella dansfestivalen som sköts upp från i somras på grund av kriget och vid Genesarets strand hålls Bereshit-festivalen, en slags new-age/Goa-influerad holistisk spirituell happening med hög Shanti-faktor som inspirerats och till viss mån importerats av de drivor av israeler som efter fullgjord armetjänstgöring tillbringar något år med att trava runt med ryggsäck i Ostasien.
(Liten utvikning: enligt hörsägen lär det gå utmärkt att klara sig i Bangkok med enbart hebreiska, och i bergsbyarna i Nepal skyltar de på hebreiska. Lovar. Har bilder från en jobbarkompis som åkte dit och vandrade i bergen i tre månader.)
En del av dessa israeler trillar då och då ned från ett stup i Himalaya, försvinner spårlöst i ett försök att korsa gränsen till Bhutan eller röker något ohälsosamt i indiska Goa och övergår till vegetativt tillstånd, men de allra flesta kommer tillbaka med större delen av hjärncellerna i behåll plus rastalockar och någon liten flätad sak om fotleden, och härifrån kom alltså initiativet till Bereshitfestivalen. Bereshit är hebreiska för "i början", vilket också är det första ordet i första Moseboken (Genesis).
Men det finns mer än festivaler att välja på. Den nya flugan i Israel är cykling. Inte så mycket på vägarna, annat än för dem som verkligen längtar efter en nära-döden-upplevelse (som bekant dör avsevärt fler människor i trafiken än i terrorattacker i det här landet, 330 hittills i år) - utan mer på steniga stigar, genom bäckar, över fält och äng och sten. Mycket sten. Och damm. De verkliga aficionadosen lägger ut mer än 10 000 shekel (15 000 kronor) på en bra cykel med utrustning, och åker fram och tillbaka till Eilat före frukost (kanske liten överdrift, men ni förstår vad jag menar). De mindre proffsiga köper en vanlig 21-växlad mountain bike och åker på någon av de numera utmärkta cykellederna, som ploppar upp som svampar efter regn på sista tiden, främst i Negevöknen, längs Aravasänkan mot Jordanien och i Galileen. Igår körde Yediot en artikel på nätsidan med tips om cykelleder plus hotell eller bed-and-breakfastställen ("Zimmer" på hebreiska) som har bra service för cykelturister. Trenden blir bara starkare.
Kunde inte hjälpas: Sourzes Israelkorrespondent vittrade morgonluft. Och åkte med Queens "Bicycle"-låt i öronen till närmaste cykelhandlare och köpte en hoj. Rättare sagt: köpte fyra hojar, en till varje unge och en till mig. Cyklandet visade sig vara omedelbart beroendeframkallande, till den grad att även om jag redan har skavsår ni vet var så gick jag upp i morse halv sex och åkte en runda längs de dammiga traktorvägarna på fälten i Yizreeldalen som börjar alldeles nedanför huset. Granatäpplena i plantagerna hängde tunga från träden, flyttfåglar av olika sorter tog paus vid en av vattenreservoarerna längre ned i dalen, från en trädgård kom den tunga doften av guyava, och här och där träffade jag några tidiga vandrare med hund, en cyklistkollega och några beduiner som vallade sina brunfläckiga getter över fälten. I den klara torra morgonluften kunde man se ända till bergen i Jordanien, långt i öster på andra sidan Jordanfloden.
Det var så vackert. Kanske just därför att man vet att ögonblicket är så bräckligt, att vi alltid lever på lånad tid. Att visst, det förekommer alla möjliga förhandlingar, både officiella och inofficiella, FN, kvartetten, Egypten, Abu Mazen och Qatar men att det ändå inte råder någon speciell optimism och att det bara är en tidsfråga innan krutdurken Mellanöstern flyger i luften igen. "Regeringen har ingen framtidsplanering", sade en högt uppsatt direktör från det israeliska läkemedelsföretaget Teva i en intervju nyligen. Han påpekade att Teva har en strategi och en planering som sträcker sig till år 2025, medan den sittande regeringen inte ens verkar ha en aning om var de skulle vilja befinna sig i övermorgon.
Han har rätt. Någon måste bry sig om till synes avlägsna problem, som vattennivån i Stockholm år 2036 eller koldioxidutsläppen i Calcutta år 2044 eller om hur staten Israel någonsin ska kunna få erkända fasta gränser.
Men inte jag. Jag cyklar. Och med huvudet fullt av en annan låt, som Brian May skrivit speciellt för mig (ni får själva gissa vilken), ska jag strax dra iväg igen. Get on your bikes and ride!
|
