POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Johnny Munkhammar publicerad 23 jun 2003 kl. 13.46:

Isolering eller integration?

Totalt självbestämmande uppnås inte ens genom total isolering. I en globaliserad värld bör vi sträva efter öppenhet och integration med omvärlden. Ja till euron är viktigt, inte minst för välståndet.
Gustav Fridolin (Jr) är emot EMU. Problemet är att EMU med den gemensamma valutan euro kommer att finnas kvar även om Sverige säger nej. Det enda som händer är att vi stannar kvar utanför medan allt fler går in. Vi byter plats med Polen och andra utanför.

Man kan föra en akademisk diskussion om huruvida det ska finnas en gemensam valuta i Europa. Jag anser att det är en bra idé som kommer att bidra till ett betytdligt rikare Europa. (Se gärna Martin Wolf i dagens Financial Times som påpekar att USA självfallet inte hade varit världens rikaste land med 50 valutor.)

För detta finns många belägg. I forskning, i historia och i närliggande empiri. Sveriges ekonomi utvecklades som allra bäst när kronan var med i valutasamarbeten - guldmyntfoten och Bretton Woods. Främst är det fråga om att handeln utvecklas starkare med stabila villkor och samma pengar. Sedan eurons införande har handeln där utvecklats mer än dubbelt så starkt som Sveriges.

Men det är inte bara handel. Sedan eurons införande har sysselsättningen utvecklats bättre i euroländerna än i utanförländerna. Investeringarna likaså. Och handeln. Det har lett till att Sverige sedan 1999 har halkat ned från mitten på EU-ländernas välståndsliga till att bara tre länder är fattigare. Skygglappar och öronproppar räcker inte för att förneka de problem som följer i spåren - ökande varsel, problem i skolan, knappa resurser i vården, färre småföretag, utbrändhet, inga ekonomiska marginaler...

En gemensam valuta på en gemensam marknad är i stor utsträckning ett ekonomiskt projekt. Det ligger i linje med den europeiska integration som alltid har handlat om att riva hinder för handel och rörlighet. På det viset får Europa en stor hemmamarknad, vilket stärker vår världsdels globala konkurrenskraft. På denna hemmamarknad ökar handeln och konkurrensen, vilket ökar specialiseringen och i sin tur välståndet och antalet välbetalda jobb.

Men självklart är det också ett politiskt projekt, även om detta i stor utsträckning är en lek med ord. Gemensamma institutioner som handhar främst gemensamma ärenden kring ekonomiska frågor - visst är det politiskt. Eller ideologiskt, vad man nu vill kalla det. Denna stegvisa integration har till stor del skett utan Sveriges medverkan och många kulturer möts, så allt är inte som hemma. En del är främmande våra traditioner. Men det är inget skäl till att förakta det europeiska samarbetets hela existens och uppbyggnad.

Visst finns problem. Mycket bör göras annorlunda. Säkert kan Konventets förslag och nästa regeringskonferens åtgärda mycket och skapa ökad klarhet. Men grunden är bra liksom tanken. Självfallet ska det finnas en gemensam beslutsnivå i Europa på samma sätt i Sverige och i kommunen. Ingen gillar allt som belsutas eller hur beslut fattas - men visst ska de finnas. Och visst ska även små län ha ledamöter i riksdagen även om de har begränsat inflytande?

Fridolin skriver att vi i Sverige idag har 100 procent inflytande över penningpolitiken. Det är inte sant i något avseende, vilket han förhoppningsvis vet. I dagens globaliserade värld är det mesta styrt av skeenden i omvärlden. Vidare är Sverige ett öppet land som är mycket integrerat med omvärlden, främst den närmaste världsdelen. Det avspeglas i att ECB:s och riksbankens räntebeslut oftast är desamma. Och att vår ränta trendmässigt följer ECB:s, även om den ligger högre. Kronan följer också euron trendmässigt, även om den i det korta perspektivet är skakig.

Idag råder Följa John. Eller Följa Wim. Det skulle inte ändras ens om vi lämnade EU. Inte ens om vi därpå inför tullar som hindrar vår stora handel med vår världsdel. Inte ens om vi satte strikta regleringar på kapitalets rörlighet. Inte ens om vi helt kopierade Albaniens isoleringspolitik under kalla kriget skulle vi få 100 procent inflytande över vår penningpolitik och ekonomi. Och det ökande inflytande man skulle få den vägen skulle onekligen vara dyrköpt.

Ja till euron innebär delaktighet i de beslut som ändå påverkar oss. Visst skulle vi bara vara en liten del, men det ska jämföras med att idag inte alls vara med. Därtill skulle finansministern vara med på Eurogruppens möten, där många andra beslut om ekonomiska ärenden i praktiken fattas. Självfallet skulle inflytandet - och därmed möjligheterna att påverka för en öppnare ECB och bättre fungerande stabilitetspakt - öka om vi är med.

Men det viktiga är det längre perspektivet. Vi var inte med under det europeiska samarbetets första 40 år. Nu är EU därtill det utan konkurrens relevanta samarbete att vara med i som europeiskt land. Då fanns lite olika och EU:s föregångare var också mellanstatligt. Nu har integrationen gått längre och snart är de flesta länder med. Då vore utanförskap ett eländigt scenario. Ställer vi oss vid sidan av nu så inleds sannolikt en negativ politisk spiral där öppenhetens krafter har förlorat debatten för många år framöver. Sverige vänder sig bort.

Nej-sidan kritiserar vad ett ja skulle betyda. De kritiserar euron. Men de borde säga varför ett nej är Sveriges framtid, varför det är bäst - ekonomiskt och politiskt. Hur kan det vara bäst för Sveriges roll i Europa? Hur kan det öppna och integrera oss mer med omvärlden? Hur kan det öka vår handel och välstånd? Vad händer med kronan, som har halverats i värde sedan 1970 om vi säger nej? Hur hindrar vi att de tre sista EU-länderna också passerar oss i välstånd de närmaste åren?