POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Lars Nilsson publicerad 14 jan kl. 16.25:

Islam allt mer intolerant

Det är ingen tillfällighet att en dansk karikatyrtecknare utsätts för attentat och att Lars Vilks (han med rondellhunden) mordhotas på svenska i telefon från Somalia. Islam utvecklas i fel riktning.
Historiskt sett har islam, inte minst i jämförelse med den kristna läran, varit en synnerligen tolerant religion. Men det har ändrats under de senaste årtiondena i takt med att boskillnaden mellan religion och politik successivt suddats ut i den muslimska världen. Intoleransen och de dogmatiska kraven, på att inte bara muslimska länder, utan helst hela världen, skall styras via ett heltäckande politiskt system, baserat på 600-talets samhälle, har växt i styrka.

De som anser att islam och demokrati är helt oförenliga, får därför allt oftare sin uppfattning bekräftad.

Det globala ledarskapet inom islam - från Saudiarabiens ledning till den internationella islamska konferensen OIC - tar sig sällan an vare sig intolerans eller extremism bland trosfränderna med samma engagemang, protester och demonstrationer som vi sett dem göra när det gäller exempelvis de danska Muhammedteckningarna eller folkomröstningen i Schweiz om minareter.

Denna oroväckande utveckling sker i de flesta muslimska länder, oavsett levnadsstandard och utbildningsnivå, vilket är något som det tongivande svenska etablissemanget har svårt att ta till sig, där man lever i den glasklara förvissningen om att alla problem i den muslimska världen härstammar från antingen Israel/Palestinakonflikten, fattigdom, USA eller en kombination av dessa faktorer.

Vare sig det gäller det välmående Qatar, det relativt ekonomiskt utvecklade Malaysia eller det fattiga Bangladesh, gör fundamentalismen sig gällande i allt högre grad. I samtliga dessa länder, bara för att ta ett exempel, är det förbjudet för en muslim och förenat med stränga straff, att konvertera till annan religion. I Qatar till och med med dödsstraff.

Från Indonesien, världens folkrikaste muslimska stat och ett relativt hyggligt demokratiskt land, rapporteras att sharialagar nu införs, helt eller delvis i flera provinser. I ett oss närbeläget muslimskt land, Turkiet, där Atatürks på sin tid genomförde bland annat en omfattande sekularisering, förbjöd månggifte och verkade för kvinnans frigörelse, går nu utvecklingen bakåt. Fredagsbönen blir mer och mer obligatorisk och fundamentalistiska partier växer. Eller ta Egypten, där välutbildade unga kvinnor från medel- och överklassen, bara ett tiotal år sedan, ansåg att kvinnor som bar slöja var ett osvikligt tecken på låg utbildning och religiös fanatism. Idag bär dom själva slöja! I Nigeria, Afrikas folkrikaste land, är också fundamentalismen på frammarsch via sharialagar och annat.

Över tid är det tydligt att islam, till skillnad från kristendomen, inte utvecklas till att bli mindre, utan mer fundamentalistisk. En utveckling som svenska opinionsbildare verkar ha svårt att inse.

I Sverige har det istället, under en längre tid pågått ett försvarande, för att inte säga knäböjande, för åtskilligt av de extrema utväxterna hos islam. Det visade bland annat debatten om mohammedkarikatyrerna i Danmark 2005. Majoriteten av svenska media, med DN i spetsen, förklarade då att man skulle sluta försvara yttrandefriheten eftersom den kunde användas till att provocera muslimer. Att provocera och såra kristna, och då särskilt katoliker, är dock helt i sin ordning, med motivet att de kristna ingår i ett majoritetsfolk, och därför får tåla lite skit. Muslimer däremot, är en i minoritet i Europa och Sverige, utsatt för främlingsfientliga angrepp, och anses därför vara i trängande behov av självcensur från majoritetsbefolkningen, bortförklaringar och våtvarm omvårdnad.

Även bland Sveriges muslimer utvecklas fundamentalismen. Typiskt för det räddhågade Sverige, där kritiker av andras kulturer, regelmässigt bedöms vara rasister, eller i bästa fall ha en dold och unken agenda, är det förstås enbart invandrare med muslimsk bakgrund, som vågar slå larm och påpeka de tilltagande problemen, bland de ca 350 000 till 400 000 muslimerna som antas finnas i landet. Till dessa hör bland annat Nalin Pekul, tillika S-kvinnornas ordförande, journalisten Dilsa Demirbag-Sten (båda med kurdisk bakgrund), Somaliafödde ungdomsledaren i Rinkeby, Kadafi Hussein samt Yassin Mahi Mallin, ordförande i SSUP (Somali Social Unity Party).

Dessvärre väcker deras beskrivningar, om trakasserierna mot invandrare från muslimska länder, som inte accepterar påbuden från de bokstavstrogna, inte särskilt stor uppmärksamhet.

Evin Rubar (med kurdisk bakgrund så klart!) har i SVT-dokumentären Slaget om muslimerna för någon månad sedan avslöjat vilka idéer de som anses företräda landets muslimer propagerar för. Dessa organisationer eller samfund, gullas det med från samtliga partier och man besöker deras moskéer, himlar med ögonen och skjuter till skattepengar för spridning av dess läror, som man helt obefogat, tror står på gedigen demokratiskt grund.

Nu visade det sig att dessa ledare, högst betänkligt, svävade på målet, när man på utmärkt svenska skulle svara på frågan om sharialagar borde införas i Sverige. En representant slog också vältaligt fast att mannen är överlägsen kvinnan. Inte minst därför att kvinnor enbart fattar känslomässiga beslut medan mannens beslut baseras på verklighet och rationell grund. Även andra inslag främmande för svensk kultur, som hustru-, barnaga och liknande, framhölls som berömvärt. Efter den salvan förstår man varför alla självutnämnda svenska så kallade progressiva antirasister på tidningarnas kultursidor, som tidigare rosat dessa organisationer, plötsligt fick tunghäfta.

Modiga muslimska invandrare sprider också (på undanskymd plats som sällan citeras av övriga media) information om svenska terrorister. För vissa kanske det kommer som en överraskning att en av de högsta ledarna i den somaliska terrororganisationen Al-Shabaab, är svensk medborgare sedan 20 år och tidigare bosatt i Rinkeby. Han hette i Sverige Fuas Mohammed Khalaf, men går nu i Somalia under namnet Fuad Shangole. På "Somaliafans" hemsida finns bilder där han dömer fyra män som påstås vara tjuvar till att få sina händer avhuggna.

Denna organisationens andlige ledare - Xasasn Xuseen - inbjöds förra året till en konferens som anordnats av Göteborgs största muslimska förening. Al-Shabaab, har ett starkt fäste i Skandinavien. Inte helt förvånande, var man också först ut med att hylla den attentatsmannen i Danmark, som tackade för sitt danska uppehållstillstånd, genom att för ett tag sedan, försöka slå ihjäl den danske Muhammed-tecknaren Kurt Westergaard. Dessutom har Al-Shabaab helt nyligen förbjudit FN att ge livsmedelhjälp till närmare 1 miljon svältande i Somalia.

I takt med att även de svenska muslimerna radikaliseras, kan man naturligtvis inte utesluta attentat även här i Sverige. Allt från rondellhundar (som vi redan sett reaktioner på) till kritik mot byggande av moskéer, kan av muslimska fundamentalister omvandlas till en skymf och förolämpning mot miljoner muslimer och som därför kräver motåtgärder i form av våld. Ambassadörerna från de muslimska länderna underblåser sådana tendenser genom att i trupp göra uppvaktningar hos UD och kräva ursäkter, censur och bestraffningar, så fort något inte faller dessa länders representanter på läppen.

Terrordåden i väst - som nästan uteslutande utförts av personer som fått utbildning i västvärlden och haft bra ekonomi - är ändå en försvinnande lite del av den terror som många muslimer själva upplever i sina hemländer. Där är självmordsbombningar och andra terrorhandlingar riktade mot den egna befolkningen inte ovanliga i kampen mellan olika trosriktningar. Ett faktum som lätt glöms bort i ivern att bortförklara terrorns orsaker med västs tillkortakommanden.

Jaha, och vad är då receptet för att råda bot på denna alltmer tilltagande fundamentalism? Ingen aning faktiskt! Jag är numera inte heller så säker på att demokratiska ideal och värderingar utgör den starkare kraften när den ställs mot religiösa föreställningar om hur en stat skall styras. Åtminstone känner jag tveksamhet för flera muslimska länder. Men innan man börjar famla efter receptblocket för botemedel, är det nog först och främst tillrådligt, att vi i väst slutar vara undfallande, skapa bortförklaringar samt låtsas som om det finns någon enkel patentmedicin.