POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Henrik Von Sydow publicerad 7 maj 2004 kl. 09.39:

Iraks sak borde vara vår

I den bästa av världar hade återuppbyggnaden av Irak varit allas vårt ansvar. I den bästa av världar är letandet efter domedagsvapen allas problem. Men USA står till stor del ensamt.
Den amerikanska armén ska skämmas och de ansvariga ska straffas. Övergreppen i Abu Gharib-fängelset strider mot de värden som koalitionen strider för. Men det får inte dölja det faktum att de amerikanska trupperna måste få mer - inte mindre - stöd från andra länder. Misslyckas
USA i Irak så glöm överhuvudtaget humanitära interventioner, glöm nationsbyggande och glöm mänskliga rättigheter som inte känner några gränser.

Vägen mot demokrati och rättsstat får inte krossas varje sig av förkastligt uppträde hos amerikanska soldater eller av extrema irakiska grupperingar utan folkligt stöd. När nu Irak befriats från sin diktaturregim, Saddam Hussein tillfångatagits och en konstitution börjar bli lagd på plats finns det en unik möjlighet att skapa en positiv
dagordning för Arabvärlden som rymmer fröet till demokrati och en tryggare tillvaro i Mellanöstern. Den chansen får nu inte förgås.

Amerikanska framgångar är viktiga för det irakiska folket. Koalitionens trupper måste förmå visa både att de skamliga övergreppen inte accepteras av en demokrati och att man förmår upprätta säkerhet som möjligör en
demokratisk rättsstat. Så länge vanliga irakier inte vågar tro på en bättre och tryggare morgondag, så länge förändringarna inte märks i vardagen, kommer framtiden att vara osäker. Men amerikanska framgångar är
också viktiga för att idéerna om universella mänskliga rättigheter ska stå starka också på 2000-talet. Om USA inte lyckas etablera början till rättsstat i Irak och allt fler länder lämnar Irak med svansen mellan benen kommer multilateralismen ta ett stort steg tillbaka. Både enskilda stater och internationella organisationer kommer att bli mer rädshågsna att delta i humanitära interventioner som kräver militära insatser. Det blir en politiskt svårare uppgift för världsamfundet att agera för att stoppa inbördeskrig och folkmord. Västvärlden riskerar att försätta sig i ett
tillstånd som blir snarlikt det efter Somalia 1992 - men värre. Minns att det var Somaliadebaclet som gjorde att FN:s säkerhetsråd och USA inte ville ingripa i Rwanda 1994. Misslyckas USA i Irak så glöm humanitära interventioner, glöm nationsbyggande och glöm mänskliga rättigheter som
inte känner några gränser.

I den bästa av världar hade återuppbyggnaden av Irak varit allas vårt ansvar. I den bästa av världar är letandet efter domedagsvapen allas problem. Men USA står till stor del ensamt. Den svenska regeringens stora ord om satsningar på bistånd och kamp för mänskliga rättigheter tystnar
när ett svenskt engagemang i Irak kommer på tal. Trots att omvärlden ropar på hjälp så verkar vår internationella solidaritet stanna vid våra gränser. Iraks sak är tydligen inte vår. Det allt mer upptrappade våldet i Irak får inte skymma det faktum att också Sverige har ett ansvar - både för Iraks återuppbyggnad och för kampen mot massförstörelsevapen. Stora ord om solidaritet, demokrati och mänskliga rättigher på papperet till regeringens utrikespolitiska deklaration är bara värda något om de förmås att omsättas i praktisk handling. Den svenska regeringen borde både ge moraliskt stöd och avlasta
de amerikanska trupperna genom att bistå med svenska poliser som kan utbilda irakiska poliser, jurister som kan förbreda rättstaten och civil personal som förbereder de grundläggande statsfunktionerna.

Det krävs mycket innan tillvaron är trygg för dem som på plats vill demokratisera Irak. Utan modiga människor villiga att åta sig detta uppdrag är freden inte vunnen ens för oss andra. Iraks sak borde vara vår.