POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Frida Johansson Metso publicerad 3 mar 2008 kl. 17.42:

Invandringsfri? Nej, fri invandring!

"Jag är glad att Ramona Fransson ställer frågan "hur?". Hur ska vi genomföra fri invandring utan att det raserar den svenska välfärdsstaten? Många andra ställer sig aldrig den frågan."
Foto: Fredrik Öst

Jag är glad att Ramona Fransson ställer frågan "hur?". Hur ska vi genomföra fri invandring utan att det raserar den svenska välfärdsstaten? Många andra ställer sig aldrig den frågan. De tror redan på förhand att det är omöjligt. De anser att Sverige är till för svenskarna och sätter sitt hopp till att EU ska kunna bygga murar höga och täta nog för att ingen ska komma in till oss och rubba våra system. I ögonvrån uppfattar man behovet av arbetskraftsinvandring och godkänner därför regeringens planer, där den reglerade invandringen fortfarande sätts i fokus och staten bestämmer över människan. Istället för att som så många, bland annat mina meddebattörer i Uppdrag granskning, vägra diskutera ställer Ramona frågan: Hur? Det är utmärkt.

Det är nämligen nödvändigt för oss att inom kort besvara den frågan. Framtiden väntar inte på oss och jag är mån om att leva i ett land med en fungerande välfärdsstat. I Uppdrag granskning ser vi en konsekvens av den reglerade invandringen, nämligen att vi gör människor olagliga - och skapar desperation. Då hjälper det inte att diskutera fackföreningarnas kontroll av kollektivavtal eller bestraffningar mot företag som anställer svart, även om sådana åtgärder också är önskvärda. Det enda de åtgärderna gör är att desperata människor blir ännu mer desperata. En papperslös som livnär sig på svartarbete anmäler sällan sin arbetsgivare oavsett hur jävlig arbetsgivaren är - eftersom anmälan också innebär risken för utvisning för anmälaren. Vi måste få bort desperationen. Men jag skulle också vilja höra de moraliska skälen för varför vi som nu befinner oss i Sverige har rätt att stänga våra gränser och säga att utomeuropeiska människor inte har rätt att komma hit utan vårt tillstånd. (Ja, det handlar ju inte om alla andra människor, utan bara om utomnordiska). Varför har inte de rätten att söka sig dit de behövs, tjäna pengar och skapa sig ett bättre liv? Varför anser vi att de ska veta sin plats och stanna kvar, möjlighetslösa i sina hemländer? I det sammanhanget blir både visumsystemet (som används för att
neka människor som behöver komma hit och söka asyl tillträde) och arbetstillståndet (be om tillstånd för att försörja sig i ett land där arbetslinjen ska regera?) absurda, och så också den reglerade invandringen när vi inser att det inte bara borde vara världens rika som får röra sig fritt, utan alla och att ingen människa ska kunna betraktas som illegal, och där med bli utsatt och rättslös.

Så hur? Tja, redan idag reser vi fritt i EU. Vi har ett system för negativ rörlighet, asylsystemet. Varför skulle vi inte kunna skapa ett för den positiva rörligheten? Vi vet att den kommer fortgå. Världen kommer inte alltid vara indelad i fattiga och rika - globaliseringen är därmed en jämlikhetskraft. Vi kan anpassa oss till rörligheten och vinna på den, eller försöka bekämpa symptom och läckor i muren, som svartarbete. Men egentligen handlar det mest om arbetslinjen. Att människor ska försörja sig själva. Det bör vara grundstenen i varje välfärdsstat. Eftersom vi pratar om frivillig migration, inte om flyktingar, är det rimligt att ställa det kravet. Det är också rimligt att slå vakt om den svenska modellen där arbetsmarknadens parter förhandlar om bland annat lön. Jag gillar kollektivavtal och litar på fackets förmåga att organisera arbetare i Sverige. Visst förändras lönerna när utbudet av arbetskraft förändras, men så är det redan idag. Arbetsmarknaden är inte heller ett nollsummespel. Ju fler som kommer hit, desto fler både konsumerar och producerar. När kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden på 50-talet fruktade man lönedumpning och att männen skulle bli arbetslösa. Så blev det inte. Istället har vi en hög andel yrkesarbetande, heltidsarbetande, kvinnor. Så om arbetslinjen får gälla, om vi kan slipa ner trösklarna in till arbetsmarknaden mot unga och invandrare och minska skattekilarna, förbättra integrationen - allt det som redan idag står på agendan och är avgörande för Sveriges tillväxt, ja då bör det inte vara ett problem. Och välfärdsstatens skyddsnät kan konstrueras på olika sätt. Kan vi tänka oss kvalificeringssystem, så som vi redan idag har i a-kassan, exempelvis? Det är det här - hur? - vi borde diskutera, och visst önskar även jag att människor med större resurser än jag (riksdagens utredningstjänst kanske?) skulle engagera sig i Ramonas fråga.

Det som gör mig nerstämd i debatten är dock vad som ligger i frågeställarnas oro. Det är samma rädsla som fanns, i mindre format, under debatten om övergångsregler 2004. Det visade sig att världen välfärdsmagneter inte drog till sig horder av fattiga som ville leva på bidrag. Nej, istället var det länder som, oavsett om de hade valt att skydda sin välfärdssektor, hade en välfungerande arbetsmarknad som fick en ökad invandring som skapade tillväxt. Varför världens fattiga, om det nu är dem man oroar sig för, skulle komma hit för att leva på bidrag när de i nuläget sliter häcken av sig är för mig svårt att förstå. Snarare är det så att det politiska målet alltid borde vara att människor ska uppmuntras att röra sig dit deras kompetens behövs och att människor inte ska acceptera dåliga livsvillkor utan att ha rätt att skapa sig mer. Vi har ingen rätt att hindra det, vi är naiva om vi tror att vi kan göra det, och vi borde vara glada över att se att världen utvecklas. Jag välkomnar en debatt om hur en välfärdsstat i en globaliserad värld ska se ut. Globaliseringsmotståndet är framtidsfientligt. Globalisering är glädje.