POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Johan Ruborg publicerad 16 aug 2007 kl. 16.41:

Invandrare skrämde bort mig från nya jobbet

Om den mobila arbetslösheten och det produktiva Sverige.
Tre och en halv vecka. Sedan var måttet rågat. Jag skulle vara ödmjuk, lyhörd, tacksam, visa framfötterna och ta tjuren vid hornen, vad som än stod i min väg. Detta var min första riktiga anställning på oerhört länge och pressen från familj, vänner, chef och mig själv var skrämmande tung. Allt var dock upplagt för framgång. Kort pendelavstånd, kroppsligt jobb (vilket jag inbillat mig passade perfekt) och bra arbetstider. Sedan, efter de första dagarna, föll hela min illusion om en ny chans på arbetsmarknaden samman... igen.

Den nya regeringen har som mål att få alla Sveriges "slöfockar och bidragsfuskare" i sysselsättning. Detta skulle, med hjälp av ett magiskt projekt som heter "nystartsjobb" och att tvinga folk på landsvandring, helt enkelt lyckas. Bryt upp, lämna rötterna, familjen och vännerna bakom dig, det är dags att flytta till... ja, låt oss säga Umeå och börja knega på McDonald’s. För mig blev det dock inte Umeå och McDonald’s utan Öland och det fantastiskt framgångsrika företaget Guldfågeln i Mörbylånga. Ett livsmedel företag som slaktar, styckar, grillar levererar kyckling i all dess olika former och prakt. Men mina knappt tre veckor på detta företag fick mig att se en tragisk bild av min nations välmående på arbetsmarknaden inom den produktiva industrin. Jag ska också inflika i denna text ett finger i ögat på Reinfeldt, Borg och gänget. Jag fick inte jobbet pga er naiva lockelse till klausul kallat "nystartsjobb". Så inkludera INTE mig i er framgångsskara som ni lyckats få i sysselsättning och som ni sedan använder som slagträ i er politiska kamp mot ett tryggt och harmoniskt Sverige som socialdemokratin byggt upp.

Sedan kastades jag då in i produktionen. En veckas fadder fick jag också. Det lät bra till en början. Men efter ett par dagars iakttagande och desperata försök att hänga med insåg jag att min fadder inte var till större hjälp. En analys av varför orkar jag inte med, men kanske hade det att göra med likgiltighet, självupptagenhet eller stress och att hon helt enkelt inte var ämnad för att lära ut. Jobbet i sig var inte svårt eller infernaliskt jobbigt som en del andra jobb jag testat på varit. Men det var stressigt och tävlingsinriktat. Hänger du inte med syns det, och syns det så ligger du rätt risigt till. En vecka senare fortsatte min fadder i den bästa robotstil att skära, klippa, hänga och vara allmänt produktiv. Jag stod ensam med tom blick och tänkte vad fan har jag gett mig in på? Blött, ruggigt, högljutt, stinkande och hjärndödande. Detta var min personliga åsikt om det jobb jag sökt och fått. Men den sköt jag dock åt sidan och spottade i nävarna, här skulle jobbas minsann.

Sedan dök ett annat hinder upp. Nämligen den invandrarpolitik som jag så naivt försvarat tidigare. Snabba, flinka asiater, duktiga och arbetsvilliga araber, polacker, bosnier, iranier mm. Majoriteten av personalen var invandrare. Inget problem för mig... tänkte jag först. Jag är rätt internationellt kulturell, fördomsfri och hatar rasism. Så missförstå mig inte ni som så gärna vill nu. Men även om man jobbar i en industri med produktion så krävs en kulturell samhörighet och en social balans för att inte skapa onödiga konflikter, men allra mest krävs språkkunskaper i svenska eftersom vi just är i Sverige och ska kunna kommunicera enkelt med varandra på arbetsplatsen. Ett exempel är om en av asiaterna vill säga att jag gör fel och borde göra det på ett annat sätt (trots att jag är nykomling så räknar faktiskt dessa människor med att jag ska kunna allt efter två dagar) då skriker hon ut det i en symfoni av vietnamesisk halvsvenska som är helt obegriplig, men som framförallt låter aggressiv.

Och sedan är konfliken ett faktum. Detta fortsätter varje dag tills jag beslutar mig för att inte fortsätta efter min visstidsanställning. Cheferna är beroende av dessa produktiva utlänningar som självklart har en annan arbetsmoralisk kultur från sitt hemland i bagaget och låter då dessa praktiskt taget göra vad de vill. "Var glad för tips ni får och inget tjafs nu alla som är nya", hörde jag en av driftcheferna säga på morgonmötet. Vilket jag tolkade som att man ska hålla käft i fall man blir trampad på... som ny det vill säga. Jag väljer dock att inte bli trampad på. Speciellt inte i mitt eget land av människor från ett annat som fått chansen till en ny och bättre tillvaro pga vår invandrarpolitik. Sedan, en annan sak som slår mig är, hur personalen tar hand om sina nya på detta företag. Inte en klapp på axeln eller en fråga om hur man tycker det går. Bara in i produktion och lär dig själv. Men för guds skull lär dig bra och fort. Det är en hård arbetsmarknad man ska klara sig på om man inte har mycket meriter, högskolekompetens och lite arbetslivserfarenhet. Speciellt om man konkurrerar med produktiva utlänningar som mer än gärna tar lågavlönade jobb med taskiga arbetsförhållanden.

Lönen på Guldfågeln är kanske inte dålig men arbetsförhållandena i proportion till lönen är mer än kritisk. Och försöken att locka nyrekryterade till att stanna är inte framgångsrika med tanke på det "varma välkommande" man får. Jag frågar mig själv nu om det inte ligger lite sanning i att man som svensk, arbetslös ung är mindre privilegiad än en arbetslös invandrare? Och hur fungerar egentligen vår nya regerings jobbpolitik där man tvingar folk att flytta för jobb som man av olika orsaker inte behåller. Jo arbetslösheten mobiliseras från ort till ort istället. Ser kanske snyggt ut i era papper men inte i mina.