För nåt år sen röt Mona Sahlin ifrån. Hon sa att hon var trött på att åka taxi som kördes av läkare. Jag åker inte taxi lika ofta som Mona Sahlin, men jag förstår henne och håller med henne om problemet. Sverige är sämst i världen på att ta tillvara invandrares kompetens.
Folk kommer hit med flotta examina, men måste ändå köra taxi. Nu är det inget fel med det. Verkligen inte, tvärtom. Det finns säkert en och annan som gärna skulle byta ett akademiskt jobb mot friheten att vara sin egen; köra taxi och träffa människor. Men det är ett problem om det kommer hit civilingenjörer som vill arbeta som civilingenjörer men som inte får det. I synnerhet om det är brist på just civilingenjörer.
Alla som kommer till Sverige måste få chansen att kunna stå på egna ben. Jobba och försörja sig själva. Ha makt över sina egna liv och slippa bidrag, socialsekreterare och speciella arbetsmarknadspolitiska åtgärder riktade mot invandrare. Okej, om man kommer hit och inte kan språket och kanske får städa något år först för att komma in i samhället. Men sen, om man är högutbildad så skall man förstås få ett bra jobb.
Diskriminering och fördomar, säger många, det är vad som ligger bakom. Ja, så är det till viss del, men framförallt är det politik, skatter och regleringar. I Skåne springer facket runt och jagar människor med utländskt utseende och tvingar dem att visa sina pass. Så att facket kan kontrollera att de inte är svartarbetare. Det är ren rasism och det är dessutom olagligt. Bara polisen får kräva att se folks pass. Men det försvaras av LO och socialdemokraterna med att man måste skydda arbetarnas rättigheter.
Invandrare är duktiga på att starta företag; jämförelsevis bättre än svenskar. Precis som de generellt sätt är bättre utbildade. Men i vårt land, som är så fint och solidariskt, måste man betala över hälften i skatt när man startat eget och man måste hålla reda på 20 000 sidor med regler och krångel. De flesta - inte bara invandrare som inte riktigt kan språket - avskräcks av det.
För några år sedan träffade jag Armend för första gången. Han var neurokirurg och flydde hit från Kosovo med sin familj. Under kriget hade han tvingats obducera offren för en massaker med en pistol mot tinningen. Han kom till Gimo flyktingförläggning utanför Uppsala, som är världens avkrok och en av de mest deprimerande platser jag nånsin sett. Där började åren av väntan för familjen. Väntan utan arbete, för i Sverige får man inget arbetstillstånd om man är asylsökande. Nej, då skall man sitta snällt och tyst och vänta på besked från myndigheter tills man blir så psykiskt nedbruten att man aldrig orkar arbeta mer.
Armend ville arbeta. För det är hans liv, och dessutom var han rädd att tappa sina kirurgiska färdigheter om han inte utövade dem. Till sist lyckades han få en praktikplats på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Dit åkte han varje dag och opererade folks hjärnor. Gratis, för i Sverige skall flyktingar inte få nåt betalt. Han fick betala bussbiljetterna fram och tillbaka själv och det var svårt med familjens ansträngda ekonomi. Men jag brinner ju för mitt yrke, förklarade Armend. Därför opererar jag människor även om jag knappt har råd.
Politikerna ville utvisa familjen för att de ansågs sakna riktiga flyktingskäl. Det var inte sant, men det är en annan historia. Alla vet att det råder läkarbrist och på sjukhuset undrade de om inte Armend kunde få räknas som arbetskraftsinvandrare i stället, eftersom svenska sjukhus i samma veva åkte runt i Europa och försökte rekrytera läkare. Nu fanns ju redan en på plats som de gärna anställde. Men politikerna sa nej. Så gör vi inte i Sverige. I så fall får man först återvända till sitt hemland och därifrån ansöka om att få komma hit som läkare. Först då kan man beviljas tillstånd för detta och sen kan man komma hit igen. Problemet är bara att den processen tar några år. Och under den tiden hade Armend hunnit bli både fängslad och mördad av dem han flydde från.
Tack vare att Armends fru bröt ihop och blev sjuk av oro fick familjen stanna. Nu arbetar Armend i Umeå och hans fru, som också var läkare när de kom hit, är precis klar med studierna i svenska och skall börja arbeta som läkare hon med. Det slutade bra, men vägen dit var alldeles för full av lidande för att det skall vara acceptabelt. Och det finns fullt av fall som inte slutar så bra.
Mona Sahlin har suttit som integrationsminister i fyra år och hon har inte gjort ett skit för att ändra på det här, tvärtom. Hon snackar mycket och hon fäller en och annan tår över invandrarnas situation. Men hon gör inget. Ändå är det faktiskt hon som har ansvaret. Det är hon som måste stoppa facket, sänka skatten, minska byråkratin (ja, hon är faktiskt småföretagarminister också), stänga Gimo, lägga ner den omänskliga flyktingpolitiken och förändra regler så att välutbildade människor som kommer hit direkt får sin examen översatt till svenska. Hon hade kunnat göra så att väldigt många fler hade ett arbete att gå till varje dag. Det har funnits hundratals utredningar, delegationer och förslag på konkreta åtgärder som behövs för det det skall bli möjligt. Men dem har hon struntat i. Det är därför jag vill byta ut henne i valet. Att sparka henne och den socialdemokratiska regeringen från jobbet är det bästa sättet att se till så att fler invandrare (och svenskar) kan få jobb i Sverige.
Tove Lifvendahl, ordförande Moderata Ungdomsförbundet
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
