 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Aje Björkman
publicerad 20 aug 2009 kl. 13.05:
Intryck från Malmöfestivalen
"Då jag personligen bor väldigt nära Folkets Park satte jag mig strax innan 19:00 lördagen den 15/8 på min fallfärdiga cykel, satte fötterna på tramporna och skramlade i snigelfart mot Folkets Park och inomhusscenen Amiralen..."
Malmöfestivalen är inne på sitt tjugofemte år. Detta år, 2009, genomförs den i mindre format. Festivalledningen har insett den potential som Folkets Park besitter. Med sina två utomhusscener och två inomhusscener, samt trevliga stämning och närheten till Malmös mest spännande stadsdel, Möllevången, är detta stället att vara på under festivalen.
Då jag personligen bor väldigt nära Folkets Park satte jag mig strax innan 19:00 lördagen den 15/8 på min fallfärdiga cykel, satte fötterna på tramporna och skramlade i snigelfart mot Folkets Park och inomhusscenen Amiralen, som klockan 19:00 hade äran att husera den amerikanska folkpopakten Vetiver.
Vetivers musik har beskrivits som drömlik, med eleganta sånger som skulle kunna ha skrivits av George Harrison i en solig trädgård på landsbygden.
När jag kommer till Amiralen har bandet ännu inte trätt in på scen. En gigantisk, glittrande discoglob hänger i taket mitt över golvet framför scen. Illröda strålar från de spotlights som är placerade i hörnen reflekteras mot dess glansiga yta och ger upphov till ett hav av små röda prickar som simmar i mitt synfält.
Medan jag nedtecknar dessa intryck strömmar folk till, och när jag lyfter blicken står bandet på scen. Sångaren, gitarristen, låtskrivaren och frontmannen Andy Cubic talar tyst in i mikrofonen. Han bär hatt och en typiskt välansad skäggväxt. "I believe this is for free, this festival. That´s a wonderful thing. We´re all very glad to be here".
Det är första gången jag ser Vetiver live. De är väldigt samspelta. Cubics röst är raspigt skön och svängig. Schemat för kvällen verkar vara varannan lugn, varannan upptempo. Det svänger dock inte ordentligt, annat än på sjätte låten, Luna Sea, från debutalbumet Vetiver. Förutom att vara en lek med orden (fonetiken av Luna Sea stavas "lunacy") är det en charmig flirt med Creedence Clearwater Revival i synnerhet och hela bluegrassgenren i allmänhet. Det är den enda sång då Cubic verkligen ser ut att trivas på scen, den enda gång han träder ur sin introvers och söker publikens uppmärksamhet. Efter Luna Sea kör bandet sex låtar till, sedan tackar de för sig. Även jag tackar för mig, tar mitt anteckningsblock med mig och vandrar ut från Amiralen mot Debasers lilla inomhusscen. Maria McKee ska framträda. På vägen passerar jag Parkscenen, på vilken ett band spelar, ett band jag aldrig har hört talas om förut; Crooked Stills - ett amerikanskt bluegrassband. Tonerna från en hastigt anslagen banjo får mig i trans och jag stannar för en stund, djupt fokuserad på banjons strängar.
Lite över klockan tio på kvällen träder Maria McKee in på Debasers inomhusscen. Lokalen är överfylld och det är väldigt varmt. Hon tuggar på ett tuggummi och ser så självsäker och nonchalant ut som bara hon kan göra. Jag kan dock inte stanna, eller snarare, jag lyckas inte stanna. Jag svettas bort i små floder. Efter ett tag blir det för mycket. Efter ett tag blir det för varmt. Jag hör inte längre McKees fortfarande kraftfulla röst, jag hör bara värme. Öronen är fyllda av det. Jag måste lämna lokalen.
Efter att ha lämnat lokalen frågar jag mig vad som fick festivalledningen att inhysa en så pass stor akt som Maria McKee på den minsta av festivalens scener, i den minsta av festivalens lokaler. Jag får anta att det var ett önskemål från hennes sida. Utanför den veritabla bastun lockar Markus Krunegård ett hav av ungdomar att hoppa upp och ned. Jag har missat i stort sett hela konserten. Svettig och en aning besviken trampar jag takten till Jag är en vampyr. Markus Krunegårds scennärvaro lyfter en redan bra låt till oanade höjder.
Efter sista Krunegårdtonen föreslår en vän att vi går till Stortorgets scen och avslutar kvällen med Timbuktu. Jag tvekar först men ändrar mig snart. Finns det något mer karaktäristiskt för en Malmöbo än att avsluta en Malmökväll med Malmö stads och Möllevångens kärleksbarn Timbuktu? Nej, och sist jag kollade var jag en trogen Malmöbo. Till tonerna av Timbuktu slutade alltså min kväll.
Läs fler musikkrönikor av Aje Björkman.
|
