 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Raphael Mabo
publicerad 6 jul 2010 kl. 06.00:
Raphael Mabo
Inre frid skapar yttre fred
Vi lever i en tid av förändring och utmaningar där vi behöver fatta beslut om hur vi människor ska leva i harmoni och balans. Hur stödjer vi denna transformation i oss?
Jag tror på vår skaparkraft, på varje människas förmåga att bringa ljus till mörkret. Det var vi som uppfann krig och destruktivitet i världen. Jag är fullständigt övertygad om att vi kan skapa fred och frihet. Enkelt uttryck är det en fråga om vilja, men det finns så mycket som kan stå i vägen för denna vilja och jag menar att vägen till fred går via våra egna hjärtan. För att skapa fred i världen, behöver vi nå fred och frid i oss själva.
Vi skapar fred genom det arbete vi gör med oss själva. När vi når vår inre sanning, så når vi oundvikligen vårt hjärta, vår kärlek, och detta skapar frid. Vi har alla detta inom oss, men vår kanal är ofta förorenad. Vi förorenas av hat, begär, vrede, avundsjuka, svartsjuka, rädslor, sår, sorg och outtryckt eller obemött sanning.
På vägen genom livet möter vi hinder och utmaningar, vi känner oss befriade när vi lyckas och vi mår dåligt när vi misslyckas. Vi sätter upp mål, saker vi vill åstadkomma och vara, men om dessa mål är mål satta av egot istället för sanningen i hjärtat, så kommer vi alltid att misslyckas. Vi kan lyckas med målen ur ett intellektuellt perspektiv, men kvar finns känslan av att något fattas.
Se på den vittnesbörd som många miljonärer bär, de har verkligen lyckats med sina föresatser, men istället för att finnas i det lyckliga så strävar de rastlöst ständigt efter mer och ännu mer, därför att deras framgång inte har givit dem verklig inre tillfredsställelse, de har inte funnit frid.
I den norm som finns i samhället, så säger vi att de som har pengar och rikedom är de som "har lyckats". Det är det ideal som många strävar efter att nå, men om de verkligen har lyckats - hur kan de också må dåligt? Vägen till frid är ej att ge näring åt egots rastlöshet, vägen till frid är att upptäcka vår inre sanning och därmed vår gudomlighet.
Det kan göra ont att vända sig till den egna, inre verkligheten och därför har så många av oss ett motstånd. Det kanske inte är ett motstånd som vi är medvetna om, men det finns i det undermedvetna. Detta motstånd har skapats av föreställningar om rätt och fel och hur man gör och inte gör, det är det "bagage" som vi har med oss och som har fyllts på sen vi föddes till detta liv. När vi når denna del i oss, blir vi berörda, det kommer känslor upp till ytan som behöver helas och läkas.
Livet är en våg
I den tid som är nu har vi möjlighet att bli mer sanna i oss själva och det som vi känner och upplever. Kanske du upplever som jag - att hastigheten i världen ökar, att tiden verkar gå fortare? Vi kan inte mäta denna hastighetsökning eftersom instrumenten vi mäter med också rör sig och ökar i hastighet. När du cyklar i en hastighet och din kompis cyklar bredvid dig i samma hastighet, så kan ni - precis innan ni ramlar av era cyklar - uppleva det som att ni står stilla när ni ser rakt på varandra. När din referenspunkt rör sig med samma hastighet som du, så blir du och punkten stilla. Vi kan märka den ökande hastigheten på att cyklerna av "framgång" och "förlust" kommer snabbare och tätare inpå varandra. Livet är som en vågform med toppar och dalar, en våg som rör sig allt snabbare fram.
Mitt eget liv har varit som en berg-och-dal-bana, där perioder av flöde och lycka snabbt har övergått i perioder av inaktivitet och sorg. Det som gäller för mig i detta är att stå kvar i min egen energi, vara min egen källa. För dessa cykler sker omkring mig och jag vet att jag inte är dem. Gammalt kommer upp för att det ska lämnas och rensas, förlust behövs för ny framgång. Livet är i ständig expansion.
Om vi hindrar flödet genom att göra motstånd mot att släppa det som vill lämna, så orsakar vi spänningar och frustration i kroppen. Vi fördjupar smärtan när vi ger motstånd mot det som är. Om vi släpper, så ger vi möjlighet till situationen att förändras.
När vi exempelvis har en konflikt, det vi står för och det vi är kanske blir ifrågasatt, vi kanske vill något som någon annan inte vill - så låt oss ta en stund till att träda tillbaka och se på oss själva. För det handlar inte om "rätt" eller "fel", det handlar inte om att någon är "dum" eller "klok".
När vi reagerar med ilska, frustration och kanske till och med hat mot andra människor, så är det uppsamlad smärta som bubblar över och vill komma ut. Detta har väckts i situationens möte, men det har långtifrån alltid med situation eller med människorna i situationen att göra, för smärtan är ofta gammal.
Smärtkroppen reagerar på det förflutna
Ofta när vi agerar, så är det vår smärtkropp som styr. Smärtkroppen är det fält där sår, besvikelser och smärtor fastnar. Det handlar om det förgångna, om gamla mönster och beteenden. Smärtkroppen reagerar på det som påminner om händelser från förr, för smärtkroppen minns allt, och så spelar denna smärtkropp ut ett spel som handlar om det förgångna och därmed ej om det som verkligen är just nu.
Smärtkroppen kan vi inte tala till rätta, för smärtkroppen är i affekt - i agerande och i det kan smärtkroppen ej tänka, den bara gör och flyter med i känslorna. Efter smärtkroppens utfall är det vanligt att vi ångrar oss, vi tycker att borde ha gjort eller sagt annorlunda.
När du känner att smärtkroppen reagerar, börjar komma igång, så ta ett steg tillbaka. Andas djupt och långsamt, var i ögonblicket, bara stå eller sitt där du är. Ta en stund och var med din andning, låt det som händer i dig hända i dig, men utan att du dras med, utan att du hakar på. Vi kan se det som att smärtkroppen är ett tåg som drar igång, men du kan välja att stanna kvar på perrongen.
Fråga dig själv - vem eller vad är det som upplever smärtan, sorgen eller ilskan? När du flyttar uppmärksamheten från upplevelsen (smärtkroppen) till upplevaren (du), så släpper du i praktiken din identifiering med upplevelsen. Du blir ett subjekt som har ett objekt - upplevelsen. Upplevelsen och upplevaren är ej samma.
För varje gång du lyckas med detta, så blir det lättare och smärtkroppen börjar förändras, tyna bort och till slut försvinner den helt. För varje stund som du ej dras med av smärtkroppen, så blir du mer hel och stark i dig själv, du hamnar mer närvarande i nuet och du finner mer ro och frid i dig.
Detta är ej en metod för att slippa känna sorg, ilska eller smärta. Dessa känslor händer i våra kroppar och istället för att gå in i känslorna och låta dem ta över och styra oss, så kan vi fortsätta vara upplevaren som har känslor och därmed så kommer och går känslorna. De kommer och går som vinden. Vi fastnar inte längre i dem, vi grubblar ej vidare över dem, utan de kommer och vi släpper dem.
När vi har uppmärksamheten på irritation, sorg, ilska eller smärta, så upplever vi ej frid och stillhet inom oss. Upplever vi ilska och sorg, så kan vi ej uppleva frid för vi kan endast uppleva en känsla åt gången. Vi upplever det vi har uppmärksamheten mot. När vi ser att våra känslor händer i vår kropp, när vi ser att vi är upplevaren som har känslor, så kan vi återvända med uppmärksamheten till den frid som alltid finns inuti. Vi kan ej både vara i känslan och betrakta den eller uppleva att vi har en känsla. När vi betraktar, så släpper vi varandet i känslan och därmed återvänder vi till kärnan i oss själva.
Så, när du reagerar, när du börjar känna dig arg - fråga dig själv: vad är det som händer nu? Stanna upp, andas och låt det hända och kännas i din kropp, låt dig bara neutralt betrakta det som händer och sker, för genom det når du det som verkligen är sant just nu och det som ej är sant, utan som tillhör det förgångna, får här möjlighet att tas om hand av kroppen och släppa taget om dig.
Släpp taget och bli fri
Att "träda tillbaka" är att betrakta de känslor som händer och uppstår, för när vi observerar dem så bryter vi därmed identifikationen med dem. Om jag kan observera min ilska och frustration, så är jag inte längre ilskan och frustrationen och jag kan därmed se vad som verkligen är sant i situationen. Ju mer jag kan observera känslorna, desto mer skapar jag utrymme för dem att "hämtas hem". Att hämta hem känslor är att skapa ett öppet rum för dem där de får vara och kännas tills de har gjort sitt. Genom detta kan jag bli mer närvarande.
Jag sökte ett jobb, men det gick till en annan. Jag blev besviken och ledsen, tankar skapade en idé om universums motstånd mot mig, jag kände frustration och håglöshet. Så satte jag mig ner och andades i detta. Släppte taget om det, för det var som det var. Jag tillät mig känna det jag gjorde, tillät mig själv att se det, uppleva det inom mig och genom det så kom jag "hem" till mig själv, i mig själv. Spänningen i kroppen sjönk undan och jag kände mig lugn fridfull.
Att släppa taget är motsatsen till att resignera. Ofta handlar vi utifrån frustration, för att vi tycker saker och ting är "fel" och vi vill så gärna det ska vara "rätt". Att släppa taget är att släppa dömandet, att släppa motståndet mot situationen, mot att världen ser ut som den gör och är som den är. När vi släpper taget, så släpper vi frustrationen och kvar finns frid och kärlek inom oss. Vi släpper agerandet utifrån frustration och öppnar upp oss för att agera utifrån kärlek.
Det är skillnad på att agera utifrån att vi tycker något är fel, jämfört med att agera därför att vi älskar världen och varandra.
Kärleken är universums grundenergi, det är samma som livskraften - denna kraft som skapar liv på liv och låter allt expandera, bli mer och större hela tiden. Själen är kärlek för själen är liv. Själen är medvetandets yttre form. Känslor som ilska, frustration, hat, sorg och ledsamhet finns inte i själen. Ej heller förälskelse och lycka. "Lycka" är ett övergående tillstånd, en höjdpunkt, en kick som finns för att balansera upp sorg.
Det jag talar om är total närvaro i kärlek, det är stillhet, balans och harmoni. Det är ett djupare tillstånd än lycka, det är ett tillstånd av frid. Själen är medvetande och detta är kärlek.
|
