POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Robert Wensman publicerad 25 feb 2010 kl. 06.00:

Robert Wensman

Inget etablerat parti får min röst i år

Jag betraktar med lätt irriterat ointresse det som kallas för den politiska debatten på TV. Kanske en minut, sedan slår jag av TV:n i frustration. Politikerna lyckas på intet sätt ens beröra frågor som jag anser är av intresse. Hur har det blivit såhär?
Hur kan den offentliga debatten ha blivit så frikopplad från mycket av de politiska strömningar som man trots allt kan finna på nätet om man letar, och som jag och många andra är intresserade av? Och då pratar jag inte bara om piratpolitik.

Detta får mig att tänka på en sak. En kollega berättade en gång om ett raggningstips han hade lärt sig, och möjligen testat. Om en grupp på några killar samarbetar, och allihopa flirtar med samma tjej, så skulle hon enligt teorin åtminstone bli intresserad av en av dem. Tanken var att all denna uppmärksamhet skulle göra tjejen irrationell, och få henne att tänka att utifrån alla dessa friare så måste åtminstone någon vara den rätta.

Huruvida detta fungerar i praktiken har jag ingen aning om, men ibland får jag känslan av att vårt politiska system fungerar på precis detta sätt. Att av de sju stora partierna som får fördelen att synas i de stora mediekanalerna, så måste ju åtminstone något parti sitta inne med sanningen! Dessutom så har vi ju också ett höger- och ett vänsterblock, så då måste ju hela det politiska spektrumet finnas representerat, eller?

Många genomskådar förvisso denna mediala bluff, vilket bevisas av två stora partier som står utanför de stora mediernas bevakning, nämligen Piratpartiet och Sverigedemokraterna som båda växer i skuggorna. Men vare sig de, eller den handfull av ytterligare partier som finns, är inte särskilt mycket att hurra för.

Men stanna upp ett tag. Låt mig nu inte helt förringa betydelsen av det val som många människor trots allt gör mellan dessa partier, och den tid som människor tillbringar på att titta på TV-debatter, precis som den jag stängde av. Jag tror säkert att man till exempel kan åstadkomma ett tryggare sjukförsäkringssystem genom att rösta fram oppositionen, eller kanske kan man påverka ordningen i skolan till det bättre genom att rösta på alliansen. Detta kan säkerligen få en del betydelse för åtskilliga människor, ja kanske man till och med kan förhindra en del lidande genom att rösta "rätt". Jag förnekar inte detta.

Problemet är bara att samhället står inför betydligt större problem som tornar upp sig i horisonten, och i jämförelse med dem så är de problem som politikerna idag fokuserar på "decimaler i välfärden", för att låna Rick Falkvinges uttryck. Inom loppet av två decennier har vi genomlidit tre allvarligare ekonomiska kriser då människor mist sina jobb och samhället har blivit allt fattigare. Det har visat sig att samhället inte ens tycks återhämta sig emellan kriserna. Arbetslösheten vid den senaste finanskrisens inledning, var kvar på den nivå där den första i raden av kriserna slutade. Nedskärningar har blivit så vanliga att vi knappt ens bryr oss, och svenska sjukhus hade minst antal sjukplatser per kapita i hela OECD.

Och allvarligt talat, tror ni inte att det kommer att hända igen? Tror ni verkligen att dagens politiska etablissemang kan undvika nästa kris genom att ändra lite i "välfärdens decimaler" och hoppas på det bästa? Tror ni att våra barn kommer att ha samma levnadsstandard som oss, om vi bara låter politikerna fortsätta på samma sätt som de gjort hittills? Samma gamla lösningar upprepas gång på gång. Antingen är det skattesänkningar och avregleringar, eller så är det defensiva satsningar på välfärden. Precis som att det bara fanns två svar på frågan. Men tänk om inget av dessa är svaret? Tänk om de inte ens är i närheten av svaret?

Ser man till ungdomsarbetslösheten så tycks tanken om sysselsättning allt mer orealistisk, allt prat om arbetslinjen till trots. Vi har också en hotande global klimatkatastrof och politikerna tycks stå handfallna inför de utmaningar som krävs för att hantera det. Att vi behöver göra något är trots allt en ganska stor grupp forskare eniga om, och även om det kan finnas frågetecken så kan det vara vist att tillämpa försiktighetsprincipen när hela biosfären står på spel. Detta är med andra ord betydligt viktigare frågor än de "decimaler i välfärden" som politikerna sysslar med.

Men det finns idéer på hur man ska ta sig an dessa problem. Vad gäller våra banksystem, så har allt fler börjat ifrågasätta att pengar idag skapas genom lån, vilket skuldsätter hela samhället över öronen och skapar inflation och spekulationsbubblor. Kanske detta är den egentliga orsaken till ständigt återkommande finanskriser? Även marknadsliberaler av rang som Johan Norberg efterlyser en sådan diskussion, och på nätet finns det grupper som anser att detta är den viktigaste frågan av dem alla.

Vad gäller frågan ungdomsarbetslösheten, så måste man snart börja betrakta detta som ett strukturellt problem snarare än som en tillfällig svacka. I ett samhälle där maskiner gör mer av arbetet vilket resulterar i arbetslöshet, så borde också frågan om medborgarlön bli allt mer aktuell.

Vad gäller våra möjligheter att klara klimatmålen så har David Jonstad skrivit en bok med ett mycket tydligt budskap. Han argumenterar på ett övertygande sätt för att vår enda chans att kunna nå klimatmålen är att börja ransonera koldioxiden. Detta är antagligen det enda som skulle kunna mobilisera hela samhället till en omställning, istället för bara de fattiga vilket blir resultatet av höjd koldioxidskatt.

Med andra ord så finns det många klara problemanalyser och en rad konkreta förslag på lösningar. Med tanke på politikernas oförmåga att ta sig an dessa nya frågeställningar, så kan man också fundera över om det inte vore bra om enskilda medborgare skulle kunna göra sig hörda direkt i riksdagen, och på så vis bryta dagens politiska monopol. Att vi just nu har ett enfrågeparti som har en seriös chans att komma in i riksdagen borde väcka frågor om vårat demokratiska system. Sammanfattningsvis så är det följande områden som jag tycker är av intresse för samhället:

1. Penningreform
2. Medborgarlön
3. Koldioxidransonering
4. Förbättrad demokrati

Men inget av de befintliga partierna kommer ens i närheten av dessa frågor. Kanske du som läser det här inte ens har någon aning om vad dessa frågor handlar om eftersom medierna knappt pratar om dem. Ändå är det många människor därute som anser att dessa frågor är viktiga, ja till och med viktigare än någonting annat. Nu skulle säkert någon fräck typ påstå, att eftersom inga partier tar upp dessa frågor, så måste de vara oviktiga, och att intresse för detta skulle vara helt världsfrånvänt. Ja, om det vore på det sättet så skulle det faktiskt vara bra, eftersom det skulle betyda att samhället inte håller på att förfalla. Eller så är det inte på det sättet. I så fall är det istället det politiska etablissemanget som har tappat kontakten med verkligheten.

Man kan i alla fall konstatera följande; Det politiska systemet har under efterkrigstiden varit en lagsport mellan den traditionella högern och vänstern. Ett medialt spektakel som där det viktigaste bara är att vinna över "de andra", men där genuin långsiktig problemanalys tycks lysa med sin frånvaro. Eller i alla fall där den problemanalys som finns tycks ha en bäst före-datum som passerats förra århundradet. Att det skulle kunna finnas fler politiska dimensioner än just höger och vänster, tycks otänkbart i denna endimensionella och farliga trångsynthet.

Så i år tänker jag för första gången inte rösta på något av de etablerade partierna. Jag är befriad från illusionen om att det skulle förändra något.

Jag har inget parti som företräder mina åsikter, men jag har i alla fall en blogg: robertwensman.wordpress.com. För man måste ju börja någonstans.