Artikel av Jonas Lindman publicerad 13 sep 2011 kl. 10.11:

Ingen kommer undan i en diktatur

"Vänner blir till fiender, familjer splittras och en ständig oro ligger över alla involverade i 'Under lejonets blick'. Inte ens diktatorn själv kommer undan. "
Under lejonets blick
Maaza Mengiste
Bokförlaget Forum, 2010

Den kvinnliga författaren Maaza Mengiste berättar i sin debutroman "Under lejonets blick" om revolutionen i Etiopien 1974 då dess kejsardöme, med kejsaren Hailu Selassie, störtades av den fruktansvärde diktatorn Mengistu och militärjuntan tog över och frambringade ett kommunistisk skräckvälde.

Boken kretsar kring en familj där fadern är läkare på ett av de största sjukhusen i huvudstaden Addis Abeba och hans två söner Dawit och Yonas. Dawit vägrar att ge upp drömmen om ett fritt Etiopien och går med i den hemliga motståndsrörelsen medan den äldste sonen Yonas som har fru och barn och fadern Hailu blundar för vad som sker. Fadern blir ursinnig på Dawit då han sätter hela familjens liv på spel, han tycker att riskerna är för stora med vad hans son sysslar med. Dawit är väldigt ung och han brukar smyga ut på kvällarna, mörkklädd för att delta i demonstrationer mot militären. En av hans bror Yonas bästa barndomsvänner har blivit militär. Han kom från en fattigare del av Addis Abeba och ett sätt att få det bättre ställt både ekonomiskt och "gastronomiskt" var att bli militär. Hailus familj som bor i en fin del av staden tillåter inte Yonas gamla vän att komma på besök med uniform - om han överhuvudtaget får komma - nu när han är militär och står på "den andra" sidan.

Det är sorgligt hur vänner kan hamna i två olika läger och till slut börja hata varandra, vilket blir fallet med Yonas och hans vän senare i berättelsen. Det är som en masspsykos där det ingår paranoida inslag mot vänner som man tidigare haft kära.

En dag får fadern en patient som tvingar honom att tänka om och själv ta ställning. Priset han får betala är högre än han någonsin kunnat föreställa sig. Det visar sig att patienten han fått strikta order om att operera är så fruktansvärt illa torterad inte går att rädda hennes liv, så Hailu stänger av de livsuppehållande apparaterna och låter döden infalla. Det visar sig senare att patienten var diktatorn Mengistus dotter som av misstag blivit torterad av militärjuntan. Hailu blir kallad till Mengistu som ifrågasätter honom om varför han stängde av de livsuppehållande apparaterna och mötet slutar med att Hailu blir arresterad och givetvis torterad. Han blir väldigt illa torterad och man tror inte att han ska klara sig, men när han nått botten och är nära döden blir han frisläppt av någon oklar anledning och då slutar också boken.

Detta visar hur utsatta högdjuren kan vara ibland och hur de då kan behöva oss "vanliga" människor för att klara sig när något går snett, de vänder sig till oss i stunder av vanmakt. De klarar sig inte utan fotfolket, de skulle inte vara något alls utan oss, inte ens en diktator skulle kunna ta form själv utan oss andra.

Budskapet i boken är nog att ingen kommer undan utan att bli psykiskt eller fysiskt misshandlad i en diktatur. Vänner blir till fiender, familjer splittras och en ständig oro ligger över alla involverade. Inte ens diktatorn själv kommer undan, då hans dotter torteras till döds av ett misstag. Familjens fader och överhuvud, en aktad kirurg, blir nästan torterad tills han avlider.

Språket i boken är poetiskt och tempot är långsamt, kanske lite väl långsamt då det känns som att vissa partier blir för utdragna och kanske helt saknar relevans i själva historien, då författaren gång på gång berättar hur dåligt Yonas fru mår väldigt utdraget så att man nästan lägger boken ifrån sig. Det också handla om ett samlingsställe, typ en korvkiosk där invånare samlats för att höra på skvaller. Det upptar flera sidor i boken som jag tycker saknar betydelse för historien, eller för den framåt alls och inget nytt av intresse tillförs heller. Boken är annars mycket välskriven och det går lätt att läsa, det är inga svåra ord och det känns inte som att författaren försöker briljera med sin kunskap på något sätt. Personskildringarna skulle kunna vara mer utförliga och djupare, man kommer inte personerna riktigt så nära in på livet som man skulle vilja, vet inte om det är med avsikt eller ej. Man vet inte riktigt vad någon av huvudpersonerna känner och tycker egentligen. De reflekteras i varandra och man kan ibland höra deras våndor eller jämmer, men där slutar det.

Det är ibland för många namn och personer som dyker upp i texten och det kan vara svårt att hänga med i vem som är vem. Men det är ingen ovanligt företeelse i böcker.

Kapitlen i boken är korta, vilket gör att författaren kan hoppa mellan händelser och personer i den takt hon vill. Detta känns faktiskt skönt då det inte blir alltför långrandigt att läsa om samma sak allt för länge, boken fortlöper inte kronologiskt. Författaren känns väldigt närvarande i det hon skriver, man förstår att hon brinner för det hon berättar.