Själv var jag nära att gäspa när jag läste artikeln - herregud, hur kan man skriva en så lång artikel som säger så lite? Dessutom anklagar människan mig för att leka med ord, medan hon själv gör ett klantigt och minst sagt misslyckat försök att själv manipulera läsarna med orden "Jag är rädd för Billy Butt". Det förvånar mig inte ett dugg att läsarna blev så förbannade som de blev (se kommentarerna). Dags att vakna upp fröken Alvunger - det finns inte många som tror på domen mot mig, förutom förstås de halvkokta feministerna vi har i det här landet, såväl som en del "vi-tror-på-allting-som-står-på-pappret-bara-för-att-det-står-på-pappret-socialdemokratiska-pensionärer". De flesta vettiga människor - och jag upprepar VETTIGA människor - fattar mycket väl vilket vidrigt justitiemord jag utsattes för!
Oavsett vad jag tycker om Josefine Alvungers artikel så tycker jag att det är bra att den publiceras. Dels för att visa hur en del oinsatta egentligen tycker och tänker i dessa bisarra sexualbrottsfrågor, och dels för att visa dumheten bakom feministernas strävan att övertala världen att alla män som "raggar" tjejer är stora grisar. Men det viktigaste med Alvungers artikel är läsarnas kommentarer, något som man kan tacka Sourze journalistiska idé för. Tänk om alla Aftonbladets och Expressens läsare fick möjligheten att kommentera artiklarna de läser varje dag? Då tror jag att vi allihop skulle bli mindre påverkade av massmedias makt och skulle istället, precis som Sourzes läsare, få ett eget perspektiv på hur saker och ting förhåller sig i samhället.
En sak som jag märkte när jag läste läsarnas kommentarer till min och Alvungers artiklar är hur fruktansvärt DÅLIGT INFORMERADE de flesta läsare egentligen är. Dock skyller jag inte på dem för deras okunnighet, eftersom de litar på massmedia där de får sin information. Men vad är det för information man fått om Billy Butt-målet? Inget mer än det som stått i åtalet och det som står i domen, eftersom hela målet belades med sekretess. För de som inte förstår vad detta innebär kan jag tala om att hela min rättegång ägde rum bakom stängda dörrar. Inte en enda journalist fick tillträde till förhandlingarna. Redaktionerna fick därmed inga gedigna fakta om vad som egentligen skett mellan mig och tjejerna som anmälde mig för våldtäkt. Ute i korridörterna satt journalisterna som ett gäng gamar och väntade på pausarna, så att de kunde försöka övertala någon av oss som varit därinne att berätta om vad som pågick inne i rättssalen. När vi (tjejerna och jag) vägrade berätta vände sig redaktionerna till sina "förstå-sig-påare", det vill säga Aftonbladets Åsa Moberg, Kerstin Weigl, Åsa Mattsson och Expressens Britta Svensson, med flera. Dessa fick koka ihop feministiska vinklar som skulle sälja tidningar medan rättegången pågick. De flesta vettiga läsare fattar att kvällspressen arbetar så, och det gjorde de synnerligen i mitt fall.
Vad journalisterna INTE talade om för svenska folket var följande:
- Att flera av målsägandena förhördes gemensamt i ett regelvidrigt förhör så att deras uppgifter kontaminerades med samstämmighet. Trots detta fälldes jag med deras "samstämmighet" som huvudskäl till den fällande domen.
- Att samtliga av de nio tjejerna sökte upp mig igen efter att de skulle ha våldtagits (!?!). De ville nämligen ha de utlovade jobben inom showbusiness. En del av tjejernas påstående om våldtäkt handlade om datum som gick upp till fem år tillbaka i tiden!
- Samtliga tjejer var myndiga med genomsnittsålder 20. Samtliga, enligt egna utsagor i rätten, var sexuellt erfarna. I tidningarna utmålades de som stackars små flickebarn.
- En tjej berättade hur hon självmant gick upp ur sängen, gick till badrummet, tog ut sin tampong och återvände till sängen. När domaren frågade henne vad som hände sen svarade hon "sen fortsatte han våldta mig"!
- En tjej påstod att hon fick klamydia av mig, men rättsläkareundersökning visade att jag INTE hade eller hade haft klamydia. Alltså fanns det teknisk bevisning på att hon ljög - men ack, hon var blond, söt och hade mormorströja på sig och var utan makeup i rättssalen. Den 72-årige domaren sade i en tidning under pågående rättegång att han kände sig som hennes morfar.
Vad Josefine Alvunger och andra förvirrade figurer måste inse är att kvinnor faktiskt kan ljuga om sexbrott, särskilt om de blir påverkade av sina omgivningar. I detta fall handlar det inte bara om deras omgivning, utan om ALL massmedia. Alvunger skriver att man hade kunnat tro detta i fall det handlat om en tjej, men att nio tjejer kan inte ljuga allihopa. Men lägg till det massiva mediadrevet som just då pågick mot mig, och hur tidningarna varje dag beskrev mig som riksvåldtäktsman, så kan man lätt räkna ut hur tjejerna själva blev påverkade. Det finns ett bra exempel ur målet. Det gäller en tjej som på frågan om varför hon polisanmälde mig svarade så här: "Egentligen hade jag inte haft en tanke på att anmäla Butt, men när jag talade med Expressens reporter berättade han för mig att de behövde min anmälan för att hjälpa de andra tjejerna" Vad Expressen egentligen behövde var en tionde anmälan så att siffran 10 skulle se bättre ut på nästa dagens löpsedel än siffran 9!
Där har ni hela historien bakom nöjesprofilen Billy Butts fall.
Om det finns någon seriös läsare som vill bli mer insatt i fakta i målet, får han eller hon gärna kontaka mig genom Sourze redaktion. Jag lovar att svara på intelligenta och relevanta frågor med FAKTA ur mitt eget mål.
William Butt, musikproducent, Stockholm
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Magdalena Klinga
