Jag sparkade. Jag slog. Varför vet jag nog inte riktigt... Jag bara försvarade mig på impuls. Jag röt åt er. Jag röt åt dig. Alla skulle bort så jag skulle se vilka som stannade kvar. Det är så sjukt. Men det kändes som det enda rätta. Ni höll tag i mig och sa att det var okej. Ta det lungt nu, allt är okej. "Du ska inte förlora oss snälla det är okej. Mig förlorar du inte..." Så sa ni. Men min kropp slutade inte skaka. Trodde det behövdes mer slag, slagen liksom kröp under min hud. Så jag sa allt det där jag inte menade. Jag sparkade mer och mer. Hårdare och hårdare. Jag SKREK högre än vad jag trodde var möjligt. Jag sa saker och tog tillbaka dem. Jag grät, jag var arg och jag skrattade elaka skratt rakt in i era ögon. Jag trotsade mitt inre förnuft. "Sluta nu, det här kommer att gå illa! Sluta, du vill ju inte det här..." Ni varnade mig. Men lyssnade jag? Nej. Varför lyssnade jag inte? Allt eller inget. Jag motarbetade mig själv tills jag tillslut ramlade ihop. Utmattad av ansträngning. Vänta. Nu är det något som inte stämmer. Det är tyst. Inget ljud hörs. Ingen som vill mig något. Ni gav upp till slut. Och Jag försöker ringa. Ni svarar och säger allt det som ni brukar. Fast jag känner så väl att ni gett upp. Det hörs, det känns. Jag kommer aldrig få tillbaka er. Det är bara jag som hör av mig nu. Bara min röst. Jag kommer snart sluta. Jag vet. Vad var det här bra för? Helvete vad det svider.
SNÄLLA. Kom tillbaka. Jag saknar er.
Inga ord i världen kan rädda mig nu.
Veronica Sjöberg, bara tankar som fått ord.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Cim Efraimsson
Gudrun Schyman