 |
SEX & KÄRLEK
Artikel
av Anna Nilsson
publicerad 7 jan 2003 kl. 09.16:
In the name of Love
Även jag har tydligen en romantisk ådra. Fan tro't.
Idag kommer jag att träffa honom. Idag kommer jag att se honom, idag kommer jag att prata med honom. Idag kommer jag att ta farväl. Åtta år har jag vetat om att han har varit speciell, i fem har jag älskat honom. Älskat, först på ett barnsligt, ungdomligt vis, och nu som kvinna.
Jag har en idealbild om hur jag vill att min man ska se ut. Mörk, lång, inte för smal, hellre lite kraftig än för tunn. Blåa ögon. Verbal. Intelligent. Stark nog att hålla mig på mattan, stabil nog att kunna leva med mina maror. Mina fel, mina brister. Kunna ta ner mig på jorden när jag svävar iväg för mycket.
Stöttande. Våga se mig för den jag är, förmåga att älska mig för den jag är. Få mig att älska mig för den jag är.
Kanske mycket begärt, men det är vad jag trodde jag ville ha.
Han är rent utseendemässigt den totala motsatsen. Inte mycket längre än mig, smal, men senig efter att ha jobbat med kroppen flera år. Hans hår är sådär vanligt brunt, och han har inte visat tecken på att vara en lysande debattör. Ändå vet jag att han är smart. Han tänker mycket, han filosoferar och analyserar.
Hans armar. Musklerna spelar när han sitter med gitarren. Armar som har hållit om mig. Hans fingrar. Fingrar som lekt med mitt hår, smekt mig över kinden, smekt mig. Hans ögon. Gråblåa, nästan alltid med en humoristisk glimt. Jag ser hur dom ändras när han ser på mig. Jag ser hur mycket han tycker om mig när våra ögon möts, och jag vet att han ser detsamma i mina. Aldrig har jag sett någon gå från att glittra med ögonen, till att mörkna i desamma av åtrå, så fort. Och allt av att se mig.
Hans mun. Läppar jag kysst, läppar som smakat på mig, läppar som utforskat mig. Sättet han ler på. Hans framtänder är lite sneda, vilket gör att hans leende får sin egen speciella charm. Ingen ler som han. Ingen annan får mig att tappa andan bara av att le.
Jag har vaknat med hans huvud bredvid mitt så många gånger. Vaknat av att han tittat på mig och lett sitt leende, det som alltid fått mig att smälta. Jag, som alltid haft som regel att inte visa mina känslor, har öppnat mig för honom och han har klarat av det. Han känner mig, och han älskar mig ändå.
Det är därför det gör så ont att behöva ta farväl av honom. Veta att han inte kommer att finnas i samma land som mig, veta att risken att han hittar en annan Anna att ta min plats faktiskt är stor. För stor.
Idag kommer jag att, som alltid när vi ses, krama om honom länge, han kommer att snusa mig på halsen, berätta hur gott jag luktar, hur vacker jag är. Jag i min tur kommer att säga att han och hans band som alltid spelade bra, att han ser ut att må bra och att vi ses alldeles för sällan.
Sen kommer jag att ta honom åt sidan, säga att jag älskar honom och sedan ta farväl.
Sen är jag fri.
|
