 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Martin Ekdahl
publicerad 13 aug 2009 kl. 13.50:
Imperiet skall falla!
"Kina har endast två vägar att gå om de vill slippa samma öde som drabbade Romarriket och alla andra historiska imperier. Det är att integrera och emancipera alternativt släppa de ockuperade folken fria."
Enligt en något förenklad historiebeskrivning så föll Romarriket år 476 efter upprepade angrepp från vandaler och goter. Detta årtal betraktas även vanligtvis som medeltidens startpunkt.
Enligt en något förenklad historiebeskrivning så föll Romarriket år 476 efter upprepade angrepp från vandaler och goter. Detta årtal betraktas även vanligtvis som medeltidens startpunkt.
Den något mer komplicerade sanningen är den att Romarriket splittrades i två delar, Västrom och Östrom, detta år. Östrom (Bysantinska riket) levde kvar ända fram till år 1453 då dess huvudstad Konstantinopel (nuvarande Istanbul) föll och erövrades av osmanerna.
Sensmoralen i denna lilla historieskrivning är dock att alla imperier förr eller senare krossas av den uppdämda vreden hos de folk som utnyttjas och förtrycks i dess tjänst. I Romarrikets fall handlade det huvudsakligen om germanfolk som under århundraden underordnats de italienska makthavarna. Ett imperium är en parasiterande statsbildning som lever och växer på bekostnad av andra stater och folk. När imperiet har blivit för geografiskt utbrett för sin administration eller för gammalt för att orka uppehålla den "nödvändiga" graden av övervåld faller det ofta offer för byråkratisk degeneration och äts upp av yttre och inre krafter.
Detta tycks vara en ofrånkomlig princip. Alla imperier faller förr eller senare, likt av en naturlag. Och det är imperiets förhållande till de underordnade folken som blir dess fall. I vissa imperiers fall (såsom det brittiska, österrikiska eller svenska) har moderstaten överlevt upplösningen. I andra fall (såsom Romarriket, Bysans och Kejsardömet Trabzon) tog upplösningen moderstaten med sig i fallet.
I vår tid kan vi se ett nygammalt imperium resa sig. Imperiet Kina. Kina har i princip varit ett imperium sedan år 221 före Kristus. Eller snarare, på den yta där nuvarande Kina (Folkrepubliken Kina) idag ligger har många imperier legat. Qin, Han, Wei, Jin, de södra och norra dynastierna, Sui, Tang, de fem dynastierna och tio kungarikena, Yuan, Ming, Qing. Varje dynasti var ett imperium i sig. Sedan Republiken Kina och sedermera Folkrepubliken Kina etablerades så har man inte talat om Kina som ett imperium. Men ett imperium är just vad det är.
Kina är ett ekonomiskt imperium som växer så att det knakar. Det är även ett geografiskt imperium som har tillskansat sig land med våld. Många svenskar lever i villfarelsen att Kina är ett land som befolkas av kineser. Det är rätt men ändå helt fel. Det folk som av svenskar kallas kineser är etniska han-kineser. Men inom Kinas gränser lever även uigurer, tibetaner, mongoler och över femtio andra folkslag.
Tibetanernas öde är känt bland de flesta allmänbildade svenskar. 1950 besegrade "Folkets befrielsearmé" den tibetanska armén och inledde därmed Pekings kampanj att inlemma Tibet i det kinesiska imperiet. I Kina kallas denna operation den fredliga befrielsen av Tibet. Bland tibetanerna är denna "befrielse" känd som början på deras lidande. Enligt siffror från den tibetanska exilregeringen har över 1 148 000 tibetaner dött som följd av militära operationer, svält, hårda fängelsevistelser, avrättningar, tortyr och självmord.
Under och efter det tibetanska upproret 1959 dödades uppskattningsvis 86 000 tibetaner. Kloster plundrades, brändes och sprängdes och munkarna avrättades offentligt. De kinesiska ockupanterna lät ofta de avrättade munkarnas familjer betala för rep och ammunition. En sista förödmjukelse även efter att döden befriat dem från fångenskapen.
Uigurernas öde är mindre välkänt. Uigurerna (eller östturkarna) är ett turkfolk på cirka 8-10 miljoner individer som huvudsakligen lever i det av han-kineserna kallade "Xinjiang". Själva kallar uigurerna sitt land för Sherqiy Türkistan (Östturkestan). Utöver Kina finns det även utspridda uigursamhällen i Kazakstan, Kirgizistan, Mongoliet, Uzbekistan och Turkiet. 1949 förlorade uigurerna sitt land på samma sätt som tibetanerna ett år senare skulle göra. Det lever idag nära sju miljoner han-kineser i Östturkestan. Uigurerna misstänker liksom tibetanerna att Kina försöker utplåna deras kultur med hjälp av etnisk inflyttning, våld och diskriminering.
Inga regeringar kämpar för uigurernas rättigheter. Tvärtom. Länder som USA har terroriststämplat deras befrielserörelser i en strävan efter att vara den kinesiska regimen till lags. Detta eldar på uigurernas ilska än mer. Under den gångna sommaren eskalerade den uiguriska ilskan och bröt ut i kravaller efter att inflyttade han-kineser lynchat uigurer i den östturkestanska huvudstaden Ürümqi. Upproret möttes (som alltid) med dödligt våld av ditsända han-kinesiska trupper.
Kina har endast två vägar att gå om de vill slippa samma öde som drabbade Romarriket och alla andra historiska imperier. Det är att integrera och emancipera alternativt släppa de ockuperade folken fria. Om de inte gör det och om inte folkslag såsom uigurer och tibetaner känner att de behandlas väl av de etniska han-kineserna så kommer den kinesiska imperiegrytan en dag att koka över. Det har hänt förut och det har mycket goda förutsättningar att hända igen.
Det kan i så fall bli moderstatens fall.
|
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
