 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Jan Sjunnesson
publicerad 16 aug 2003 kl. 11.30:
Imperiet, del 1
Recension
Låt oss säga det med en gång: "Empire" är varje vänsteraktivists våta dröm. Här bejakas begärsflöden, tankens och kroppens vilda flykt, hybrida identiteter, kapitalismens ständigt nya prylar och fenomen samtidigt som Charlie Chaplins asgarvande luffare ses som modell för uppror snarare än välkammade aktivister.
Denna Nya Stora Idé sänder den drömmande vänster som genomlevt PoMo-tillståndet under 1980-90-talen iväg på en politisk resa utan ände. Vänster? Ja. Postmodern? Nja snarare amodern. Anarkistisk? Kanske det. Men framför allt optimistisk om att kapitalismen befriar mer än den låser in om löper linan ut.
Jag ska inte ta upp "Empires" nydanande geopolitiska begrepp om globalisering eller bokens kritiska analys av den postmoderna kapitalismen utan koncentrera denna artikel på de konstruktiva sidorna i boken. Vad de vill ersätta Imperiet med är min utgångspunkt. Immanens, globala rättigheter, begärsflöden.
När Negri skrev sin Spinozastudie "L'anomalia selvaggia" (Den vilda anomalin) i Rebibbiafängelset åren 1979-1981 lade han den ontologiska grunden för "Empire". Spinoza vittnade om en materialistisk utopi som inte kunde realiseras under sin samtid. Därav anomalin. Han förde fram i sin Etik en slags antihumanistisk renässanshumanism där människor inte sågs som beroende av Gud men av varann och del av en enda Substans. Denna substans tudelades av den samtide Descartes, förvreds av holländsk merkantilism och
oskadliggjordes av Hegels alltuppslukande dialektik.
I "Empire" beskrivs denna tanke som att Spinoza vägrade se Människan som något skilt från Naturen och som skulle lyda andra lagar än naturens. Hybrider är inget onaturligt, inte ens cyborgs:
"Donna Haraway fortsätter Spinozas projekt i våra dagar när hon insisterar på att bryta ned de barriärer vi sätter mellan människa, djur och maskin. Om vi uppfattar Människan som separat från naturen så existerar inte Människan. Detta erkännande är precis Människans död"
(s. 91. Alla sidhänvisningar är till "Empire", eng utg)
Denna antihumanism som den holländske 1600-talsfilosofen Spinoza stod för är en del av samma attack på transcendens som de traditionella renässanshumanisternas religionskritik menar Hardt och Negri. Varken Gud eller Människa ska stå över Naturen. Men det ska inte uppfattas som ett förnekande av ett kreativt liv. Tvärtom är ett förnekande av all transcendens en förutsättning för en immanent revolutionär kraft. Människan kan nå den absoluta sanningen, det odelbara, utan stöd av annat än sina egna och kollektiva krafter. Denna kraft fjättras av tron på gudomligheter av alla slag, inte minst Staten.
Först i vår tid när stater försvunnit upp i Imperiet och alla flöden släppts lösa av en aggressiv immateriell kapitalism har ett immanensplan konstruerats, en flat terräng utan toppar där en mångfald av grupper kan attackera Imperiet var som helst. En direktdemokratik tradition utifrån Machiavelli. Spinoza, Marx mot Hobbes, Rousseau, Hegel där folkens kraft alltid måste representeras av kontrakt och lagar.
Denna anti-moderna tankefigur, eller a-moderna som Tim Murphy kallar positionen vid sidan av modernism och postmodernism (exemplifierad av William Burroughs, Gilles Deleuze och Negri) vill undvika modernitetens bejakande av rationalitet, instrumentalism och kapitalism såväl som postmodernismens esteticering, apolitiska hållning och fruktlösa anti-totalism. Det är som att tanken stått still de sista två decennierna mellan dessa återvändsgränder. "Empire" är en väg ut ur l'impasse postmoderne.
Tre politiska förslag.
Över till de mest konkreta förslagen i "Empire":
1. Världsmedborgarskap
2. Medborgarlön
3. Övertagande av produktions- och kommunikationsmedlen
1.Papiers pour tous! Ska mobilitet inte bara bli en rättighet för de rika och storföretag måste ett globalt medborgarskap upprättas. Imperiet bygger på att människor flyttas runt i en än snabbare takt än under imperialismen. Mångfalden, the multitude, som är Spinozas och Hardt och Negris begrepp om
suveräna heterogena folksamlingar, inte stater, inte nationer, och definitivt inte renrasiga, språkligt och kulturellt homogena grupper, kriminaliseras om de inte har pass och pengar när de flyttar dit jobb, äventyr och välstånd finns.
Flyktingströmmarna behöver erkännas politiskt genom att alla bosatta i ett land ges samma rättigheter som andra medborgare, inte ett orealistiskt förslag menar Hardt och Negri (s. 400). Kapitalet söker själv efter arbetare varför det ter sig rimligt att arbetare ges medborgarliga rättigheter i de länder de arbetar. I ett andra steg ska arbetare ges kontroll över när och hur de vill flytta. Pass till alla!
2.Sociala arbetare får sociallön! Arbetare i Imperiet löneslavar inte bara under arbetstid utan all tid, alla livsyttringar, alla tankar har integrerats i mervärdesproduktionen. Hemmafruar, studenter, tv-tittare, arbetslösa, helgfirare - även de räknas in i den reella underordning under kapitalet som Marx förutsåg. I den underordningen ingår reproduktion och cirkulation likaväl som produktion.
En ny arbetarklass tar form under 1960-70-talen, de sociala arbetarna som behärskar IT, kundrelationer och kan upprätthålla heterogena nätverk (s. 409).
Vad är då mer rättvist än att alla som uppfostrar sina barn till dugliga arbetare, anpassar sina köpvanor efter reklamen och studerar och nätverkar under så kallad fritid med sikte på arbetslivet, att alla de får en social
grundinkomst?
"I och med att arbete flyttar utanför fabriksväggarna blir det allt svårare att upprätthålla fiktionen om någon slags mätbar arbetsdag och på så vis separera produktionstid från reproduktionstid" (s. 402- 3). Denna ordning är även biopolitisk i Foucaults mening, det vill säga kontroll över massorna görs via disciplinering av kroppar, livsbetingelser, liv. Alltså dras alla delar in i profitjakten.
Medborgarlön riktar sig främst mot den patrialkala familjen. Den italienska kvinnokämparna Selma James och Maria Dalla Costa har länge slagits för denna inkomst som skulle ge kvinnor oberoende.
3.Expropriering. Kontroll över språk och media är avgörande för klasskamp i den postmoderna immateriella kapitalismens epok. För att kontrollera de allt mer undflyende sociala arbetarna behöver Imperiet en stark produktion av subjektiviteter genom media, skolor, teknik, tankemönster. "I detta sammanhang
betyder expropriering att ha fri tillgång till och kontroll över kunskap, information, kommunikation och affekter - därför de är några av de primära medlen för biopolitisk produktion" (s. 407). Hardt och Negri avvisar inte kontroll över materiella ting men de är alldeles otillräckliga och kanske inte så viktiga som kontrollen över de immateriella resurserna.
Just för att dessa immateriella nätverk är så integrerade i mångfaldens livsvillkor genom att människor ständigt förväntas vara till hands, kommunicera, åtgärda sociala problem, hantera teknik osv är det än mer
iögonfallande att dessa människor inte har kontroll över vad som omger dem långt in deras känsloyttringar och livsvillkor.
|
Kajsa Kallio