 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Lena Vikberg
publicerad 8 nov 2002 kl. 12.20:
Imorgon är jag miljonär
Eller får min "lycklig och frisk tills hon blir 132 år"-stämpel i pannan.
»Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet«.
Murphys lag. En delvis sann, men också misstolkad lag. Dom allra flesta föredrar att kalla den "Lagen om alltings maximala jävlighet". Och visst, det finns en del makabert läckra exempel på att den tolkningen är gångbar.
Ta bara den 80-årige snubben i England som skulle backa ut bilen från garaget. Lade in Reverse, kollade i backspegeln och gasade. Allt gick finfint, nästan. Ett litet "Phump" och han blev en smula orolig. Fanns inget sånt gupp på infarten, så han kopplade ur, la in handbromsen och gick ut. Där låg salig hustru under bakhjulet, vid första anblick dödligt skadad, så maken fick hjärtinfarkt och det hela mynnade ut på sjukhus. Brutet ben på hustrun och maken dödligt sjuk.
Ganska jävligt, eller hur? Absolut. Det är Murphys lag när den är som bäst-sämst. Kanske för att vi gillar att bara praktisera den delen. Kanske för att vi människor är dom borna pessimisterna eller helt enkelt för att det passar oss bättre att vara underdogs. Att slå ur underläge. Dör vi inte så finns det bara fördelar kvar: Ingen press, ingen prestationsångest, blockeringar hävs och voila: Stordåd!
Men. Murphys lag är större än så. Den innerymmer ett utjämnande. Förr eller senare kommer det att skita sig, men chansen finns att det har lyckats före det har skitit sig. Eller tvärtom: Det har skitit sig före det kommer att lyckas.
Och där sitter jag nu. Eller, rättare sagt: försöker sitta. Vänster armbåge är blå och svårrörlig. Höger knä är brunt och molande. Vänstra höften målas i regnbågens färger medans svanskotan och högra skinkan är rödlila.
Förlorade nämligen en sparktävling förra veckan. Man måste ju nödgat försöka vinna i allt, så jag for iväg som ett jehu. Sparkade som en furie till den - i värsta nerförsbacken - välte, och jag, jag studsade som en gummiboll utefter den isiga vägen. Kröp hem, slickade mina såriga lemmar och förbannade i ett par dagar för att sedan slinta med fötterna och ramla nerför en trappa häromnatten. Nämen va fan hann jag tänka, detta är inte rättvist. Jag har redan ont överallt. Men, Murphy flinade i sin himmel och jag slog mig, ordentligt, igen.
Just som jag ligger där och försöker hitta andan igen, så slår det mig. Ett mjukt, upplyftande slag som får mig att le mellan tårarna. Nu har det dubbeljävlats och det innebär att min goda pott måste vara till bredden fylld. Så jag är i väntans tider. Väntar på den exalterade livslycka som är mig given. Sitter i spänd förväntan och är nyfiken på vilken form den ska visa sig i.
Så kom igen old Murph, kick my ass!
|
Anna-Carin Collin