 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av  Cim Efraimsson
publicerad 10 dec 2007 kl. 16.10:
Idol 2007 - Picasso värdig vinnare
Men det vi gör här ekar inte direkt i evighet, som tomten i Gladiator gapar om, vår plats på den moderna musikkartan är obefintlig och Marie kommer aldrig sätta oss där.
1,6 procent. Ibland kan det avgöra en hel artistkarriär. Tydligen. 1,6 procent, alltså. Så mycket skilde det mellan Marie och Amandas röstkvantitet i fredags. Jag vet inte hur många unika röster det står för, men det är inte överdrivet många i varje fall. Jämnast någonsin, och det med rätta. Över 1,6 miljoner människor röstade. Det är stort.
Marie äger "All by myself". Naturligtvis. Perfekt låtval. Hon lyckas lägga lock på begeistreringen tillräckligt för att lugnt bygga upp sin version till ett högklassigt framträdande, hon gör en del wailavstick jag nästan ryser av obehag inför, men på det stora hela gör hon pappa stolt och juryn likaså. "I'll be there" har hon inte heller några problem med, men lagom till vinnarlåten sviker rösten henne och det gör mig lite ont. Fixar hon inte ens tre låtar i rad så är det knas. Katastrofknas. Till skillnad från många andras åsikt tycker jag inte alls hon är överlägsen under finalen.
För när Amanda lägger sig ned på golvet i "Suspicious minds", börjar tårarna rinna. Det är någonting så övermäktigt med den här tjejen. Att ingen förstår hennes egna låtval, "Unchain my heart", är helt okej. Så fort de första orden letar sig fram:
- Unchain my heart.. Baby, let me be..
Med de där ögonen, med det mjuka, varma i hennes röst, hur kan man inte smälta? Swartling är kär, min pojkvän är kär, jag som vanligtvis hävdar att Idol är en sångtävling, det ska vara finstämt och on key, jag som sitter på helspänn inför varje falsk ton, redo att såga vid fotknölarna, jag välkomnar det enda falska i Amanda, som är vissa delar av hennes sång, med öppna armar och prisar dom högt. Hon har full kontroll, nu mer än förut. Som det ska vara. Jag skrattar, gråter om vart annat, hon väcker så mycket känslor, det är så musik ska upplevas. Det är äkta artisteri. Och vinnarlåten stakar hon sig igenom, men det är okej. Allt är okej, och så mycket bättre än bäst.
Universum vill bägge bäst tror jag. Marie är 28 år gammal. Det här är hennes sista chans. Faktiskt. 28 är inte direkt snittåldern på dom som precis letar sig ut i popvärlden. Nu får hon ge ut en skiva, förmodligen ännu en om ett litet tag, som går obemärkt förbi, det skulle inte alls förvåna mig om hon ställer upp i Melodifestivalen så småningom och det är vidare en riktig lågoddsare att hon snart är affischnamn tillsammans med någon halvt avdankad Fame Factory-protegé eller liknande. Marie kommer få ha sitt äventyr och hon kommer älska varje sekund. Hon kommer sitta på bussen på väg till en spelning för 500 pers i Västerås, och tänka "this is it". "Jag är så lycklig". Efter inte alltför lång tid börjar dock turnébussen lukta illa, skivbolaget är obehagligt frånvarande, smaken blir liksom fadd och glansens 15 sekunder är slut, har bleknat. Men hon har alltid vunnit Idol 2007. Och det är en bedrift, missförstå mig rätt. Det är en stor bedrift här i lilla Sverige. Men det vi gör här ekar inte direkt i evighet, som tomten i Gladiator gapar om, vår plats på den moderna musikkartan är obefintlig och Marie kommer aldrig sätta oss där. Kanske låter mina drömmar för vårt land högtflyende, men tro mig, det kommer. Kanske har vi redan sett ett smakprov i hennes motstånd.
Lilla Amanda. Vackra Amanda. Min tjejkompis sa att hon var korkad, och jag blev förbannad på riktigt. Man ska fan prisa marken hon gått på, döda för tre sekunder tillsammans med henne. Och man behöver inte träffa henne för att inse det; förvaltad rätt går hon till historien. Vad folk än säger är Idolvinsten symbolisk med ett färdigt paket, du blir köpt, inslagen och uppfixad, du är en julklapp och lagom till nästa omgång är du glömd. Jag är glad att Amanda inte vann. Som sagt tidigare vill jag inte ha ett Idol framför hennes namn, vill inte höra hennes röst i den där vidriga vinnarballaden en gång till, nu ges hon chans att använda sin hjärna, sitt sunda förnuft, som tagit henne så långt, hon får chans att bruka all denna emotionella intelligens hon äger. Förvånansvärt få människor idag är sympatiska. Jag finner bara fler och fler kvalitéer ju mer jag söker, hos Amanda, jag ser en Robyn, en Cardigans-Nina, fast så unik, annorlunda, fräsch. Precis vad vi behöver. Så otroligt sensuell. Jag ser inget sexigt i Marie, det gör jag i Amanda. Hon älskar med låten, med kameran, med golvet, med publiken. Och sex, mina vänner, sex säljer. Otvunget sex, framförallt. Amanda är född till stjärna.
Ärligt talat, vem skulle ni helst se en hel konsert med? Så tänker jag. Efter 17 låtar med Marie skulle jag spy lite diskret i handen för varje glädjetjut. 17 låtar med Amanda däremot. Gärna det. Förutsatt att hon lyckas hålla igång känslan så pass länge, men det tror jag. Hursom, grattis Marie, njut medan det varar, och Amanda - det här är bara början!
Citat 1: "- Jag tycker att det är pinsamt. Vi fick ingenting att dricka alls. TV4 borde skämmas, säger Gathania Holmgren." Den frekventa White Room-besökaren uttrycker sin besvikelse efter att det inte serverats champagne i limon på väg till efterfesten. Va? Var hon med i Idol också? Vem är Gathania överhuvudtaget?
Citat 2: "Bara att vi hade 33 procent mer röster än förra året är en anledning, fortsätter han." Pelle Porseryd, exekutiv producent tv4, om varför det blir ett Idol 2008. 1,6 miljoner röster. 33 procent fler röster än förra året. Siffrorna talar sitt tydliga språk och Idol är på godare väg att befästa sin plats som etablerad musikfabrik. Hallelujah!
Källa: aftonbladet.se.
|
