KULTUR & NÖJE
Artikel av Cim Efraimsson publicerad 24 sep 2007 kl. 23.50:

Idol 2007 - Andreas går långt

Och så Daniel som helt plötsligt svängde från rockig indiepoppare till att bli någon sorts nystöpt Di Leva med mindervärdeskomplex.
(Foto: Daniel Ohlsson/TV4)

Tydligen har dom omstrukturerat kvalveckan lite, det var jag inte medveten om. Antal röster, som jag uppfattat det, omvandlas till poäng de enskilda artisterna kan plocka ut fredag kväll. Vet inte vad dom ska med poängen till, men det lär ju inte skada. Ikväll uppträdde de åtta killarna, medan tjejerna satt bredvid och tittade på. Jag vet inte vad det beror på, men av någon anledning äger alltid tjejerna auditionturnén inkluderat slutaudition, som innebär otrolig press, och fortsätter sen att glänsa under kvalveckan. Bergssäker på att så fallet kommer vara imorgon. Detta medan killarna ligger och drunkar i vassen, det dröjer ännu många veckor och fredagsframträdanden innan killarna på riktigt visar sin fulla kapacitet och tar steget fram för att ge flickorna motstånd. Ikväll var inget undantag. Juryn är av anledning okänd lyrisk, jag är besviken.

Michel - Lately. Killarna valde helt fantastiska låtar ikväll, alla svårsjungna och tekniskt struliga, och i vissa fall betyder det såklart att man gräver sin egen grav. Jag älskar Michel, men med Lately gör han ett av de större misstagen man kan göra i det här skedet. Han överskattar sin egen kapacitet. Omfånget är inte tillräckligt för att bemästra den här underbara klassikern, känslan finns där, men inte tekniken, och även om han hämtar upp i slutet tycker jag det hela var ganska dåligt. Det positiva är att han kan mycket, mycket bättre.

Pär - Let me love you. Jag kommer ihåg första gången jag hörde den här låten. Det var vinter, snön knastrade när jag sprang till bussen, mp3:n var på och spelade nynerladdad musik. Och Mario, originalartisten, blew me away. Falsettpotentialen är ljuvlig i den här låten. Pär slaktar den inte, men det är långt från bra. Pär är en pojke och det märktes ikväll. Plus att jag tycker det är skitfjantigt att heta Pär med ä. Kasst.

Sam - Purple rain. Här kan vi däremot snacka slakt. Hur i helvete kan juryn tro att dom ska komma ifrån med trovärdighet i behåll när dom spyr grodor som "din röst kan förflytta berg" medan dom gråter faktiska tårar?! Jag mådde fysiskt illa av det här framträdandet. Sam kan inte sjunga, och att ge sig på Purple rain hoppas jag till gudarna var nådastöten. Låt inte juryn lura er här, Sam ska bort. Nu.

Knut - Baby, baby. Knut är väl söt, antar jag. Söt i sin harmlöshet. Snygg på det där grottmansliknande sättet. Djurisk om det inte vore för att han är ganska mesig. Och låtvalet sen, herregud. Och förklaringen till varför det blev just den låten. Man kan gråta av olika anledningar, Kishti. Knuts framträdande var verkligen jättedåligt, sådär så man fick pina sig igenom varje ton. Pinsamt.

Daniel - The scientist. Och så Daniel som helt plötsligt svängde från rockig indiepoppare till att bli någon sorts nystöpt Di Leva med mindervärdeskomplex. Vevade armar och skakade händer som nån annan idiot. Blev bara värre ju längre låten gick. Som förövrigt är fin, om Chris Martin gör den. Irriterade mig något fruktansvärt på Daniels bajsnödiga sätt att försöka vara unik och speciell, till skillnad från den äkta Di Leva som varit ett ufo från födseln. Nu skriker mediatränaren BLI UNIK och Daniel gör bort sig. Usch, inte kul nånstans. Sjöng låten helt okej dock.

Christoffer - All my life. Christoffer, vackra människa. Räddade hela timmen. Så säkert, så vackert, så överlägset ikväll. Om han fäster ögonen i kameran hela tiden sitter Sverige som hypnotiserat. Ett fantastiskt bra framträdande, men tror inte han får några problem med at överträffa sig själv i framtiden. Med sitt röstomfång eliminerar han skaderisken i att välja fel låt - Christoffer kan sjunga allt. Och hallå - hur snygg är killen i utsläppt hår? Fan-tastiskt snygg. Skitsnygg.

Andreas - I want to break free. Andreas är ju redan en solskenshistoria, som Lindström, postgubben från Pite med den gyllene stämman, gick från sjungandes i trappuppgång ("det var bra akustik där") till Idol-final på två röda. Andreas andas samma sak. Gråter efter han gått vidare, är modig, men ändå skiträdd, självsäker på scen, attitydslös när han går av, han är kille, han är rödlätt, han har gått från ganska ful till ganska snygg ganska fort. Ett vinnande koncept, har det visat sig. Med viss nedtoning, precis som Swartling efterfrågade, går han mycket, mycket långt i den här tävlingen. Glider på sympatier.

Mattias - Never again. Vet inte hur många av er som hört den här låten. Spelades in av Justin Timberlake på hans första platta som soloartist. Justin gör den mycket vackert, nästan löjligt själfullt. Tycker Mattias gjorde den bra också. Han är ju snygg så man dånar, typ. Och då är han inte ens min stil. Håller sig på den säkra sidan och sjunger sig vidare i tävlingen, inga konstigheter. Tror faktiskt han har mer att bidra med än bara pojkbandsmaterial, vi får se om han visar på variation längre fram i tävlingen.

Pär åkte ut, helt rätt och riktigt. Bra Sverige. Nästa gång ryker Knut, om inte Michel gör bort sig igen. Det är deras fanbase som är svagast, tror jag. Och jag älskar fortfarande Gynning. Helt underbar. Berg är det värre med, men kommer ändå sakna bägge sen. Glad att inte sett skymten av Jihde än dock. Missa nu inte tjejerna imorrn, det blir en hård kamp!