KULTUR & NÖJE
Artikel av Cim Efraimsson publicerad 5 nov 2007 kl. 12.13:

Idol 2007 - Äntligen är Sam ute!

Jag vill kravla under en sten och dö, nedsättas i en grop någonstans djupt inne i Afghanistan, bosätta mig i Tallin, vad som helst hellre än att lyssna på ännu en minut av olidligt skrål.
Foto: www.granlundpictures.se

Och så var det bara två tjejer kvar. Förstod redan innan att dom var säkra bägge två. Om min instinkt viskar sanning som den brukar, blir det en kille som åker nu på fredag också. Andreas tror jag, tyvärr. Men vi fokuserar på förra veckan nu för en stund.

Sam är en intressant figur, egentligen. Dryga 30 år, en framtvingad stämma som i mina öron bara kan jämföras med krossat glas och svunna artistdrömmar, det finns mycket vilja hos Sam, men om man inte kan sjunga kan man liksom inte sjunga. När Sam framför "The power of love" skulle man kunna tro att jag som vanligt vill kravla under en sten och dö, nedsättas i en grop någonstans djupt inne i Afghanistan, tillsammans med ett gäng ormar och några gerillasoldater, bosätta mig i Tallin, vad som helst hellre än att lyssna på ännu en minut av olidligt skrål. Fast jag tycker faktiskt mest synd om honom. Stackars, stackars Sam, med sin basker och sin oäkta framtoning.

Christoffer har för mig totalt stagnerat. Det är något sorts träsk han fastnat i, han brummar med sin mjuka, djupa stämma, han säkrar och fegar ur, och nu börjar minnena av "Cry me a river" under kvalveckan att blekna. Han är så vacker, min man, en stor sångare, men han lever inte upp till förhoppningarna i "Something", vi har en kräsen publik och snart är hans sista chans kommen. Garanterat.

Andreas är väl inte ens första val till att framföra "Is this love" kanske. Å andra sidan är Andreas helt klart den jag helst skulle vilja promenera på Djurgården med, en vintereftermiddag när snön precis fallit och knastrar under kroppens tyngd, den som gör en varm med blott ett leende, Andreas mjukar upp hela tillvaron och förra veckans fantastiska framträdande lever kvar i mig en lång tid framöver, och han behöver inte alltid vara bäst, han är bomullsfält och ulliga moln ändå. Mysfaktorn är otroligt hög.

Daniel med sina tics, jag har nu kommit på vem han liknar. Gå in på youtube.com, sök på "Snow Patrol", kolla in sångaren under något liveframträdande och se vart Daniel fått sina ryckande händer ifrån. Daniel gör som vanligt hedersvärt ifrån sig med "Baby one more time". Mycket mer än så finns det inte att säga, han glider vidare och åker inte ut än.

Mattias tycker jag faktiskt fick oförtjänt mycket skit av juryn. "If I could turn back time" är naturligtvis helt fel låtval, men han vill ju väl. Men framtiden bådar inte gott, och redan innan jag vet låttemat är jag nästan säker på att det kommer stå mellan Andreas och Mattias i utröstningen på fredag. Möjligt att Christoffer kan slinka in på ett hörn, men Mattias tappar röster varje gång han vrider på nasalen och väljer låtar som blir tokfel, han kan ju ibland, men någon stjärna är han inte. Sämre än både Danny och Darin från tidigare år.

Marie är en fantastisk sångerska. Nu har vi konstaterat det. Precis som Swartling anmärkte på under hennes första audition, börjar jag nu också se nyanser av oäkta dramatik, det finns något oberoendeframkallande i hennes scenspråk, så fort man blundar är hon genial. Marie tänker på sin syster under "You are always on my mind", och det är vackert, men jag tycker ändå man ska ge fan i att blanda in familjemedlemmar. När det till och med då känns oäkta och tvunget, då är man jävligt illa ute. Maries sämsta framträdande hittills, och då med noteringen att hon ändå inte hänger löst.

Amanda är bäst, tveklöst, igen, hon krossar motståndet i fredags. "Baby can I hold you tonight" ska hon inte göra bra, lik förbannat står hon rakt upp och ned, med sina barfota fötter, med en fantastisk röd klänning, hon bär upp frisyr och smink med bravur, och när hon sjunger är hon en kvinna, inte en tjej. Det skulle inte alls förvåna mig om hon är mognast av alla. Det som verkligen talar för Amanda är att hon är så säker i sig själv, äger ett lugn som hon noga avmätt mixar med den svenskälskade torra humorn, hon lyckas få en ful dialekt vacker och sprider glädje vart hon än går. Amanda vinner hela skiten, det finns inget annat.

När Sam åker ut tackar vi de snälla Idol-gudarna, och blickar framåt. Nu är det mycket råtalang kvar i Idol, mycket som kan förbättras, det finns framträdanden att se fram emot. Christoffer har sin sista chans på fredag, att glänsa, och tjejerna måste undvika att hänga löst. Läste precis att vi äntligen slipper kärleksballadträsket - Nu på fredag är det disco som gäller. Kul!