Världen är ofta väldigt ful. Krånglig och fylld med hämmande regler och byråkrati. Dåliga dagar när jag inte vill gå upp. När allting känns motigt och ingenting är kul. Då är pessimismen min semester och gnället paraplydrinken. Som ett lufthål under isen ungefär.
Det finns så otroligt mycket här i världen jag hatar, ogillar, stör mig på och föraktar. Och för all del, jag trivs med det i viss mån.
Men så finns det dagar då allting bara är vackert skimrande.
När vädret är lite bättre, luften lite renare och kaffet lite godare än vanligt. När flickorna är lite finare, livet lite enklare och världen lite vänligare. Då är det finfint att leva.
Dagen börjar bra. Jag vaknar pigg och dricker i lugn och ro min morgonlatte på balkongen. Påväg till jobbet hittar jag min alltid sura grannes plånbok på golvet i uppgången. Jag plockar åt mig kontanterna, de räcker till lunch och kanske en fika. Jag lämnar plånboken med innehåll vid hans dörr. En god gärning förtjänar belöning.
På torget ser jag löpsedlar rapportera om att värmen kommit för att stanna, att en älg synts till i centrum och att Robinson-Robban talar ut igen. Inga våldtäkter, rån, trafikolyckor eller katastrofer. Jag tar en chans och tjuvåker med vagnen, för att spara biljetter. Ingen kontrollant. Världen är på min sida idag.
Tre kaffelatte, en portion takeawaynudlar och lite privat mailkonversation senare är det dags att sluta för dagen. En skitsur direktörstyp går rakt in i mig på gatan. Han suckar irriterat och bufflar sig förbi. Längre bort på gatan trampar han i oupplockad hundbajs. Vackert. Inget tycks kunna förstöra min dag.
En vacker flicka jag aldrig sett förut ler mot mig och säger hej när jag går förbi. Jag har pengar kvar på kontot och har stämt träff med en gammal vän på ett mysigt kafé. Jag stannar upp och läser på en affisch. Ett budskap om den nya tidens fattighjon - de som aldrig har tid. Jag ler för mig själv. Min tid verkar räcka hur länge som helst idag.
Dagar som denna känns rasterna lite längre, köerna lite kortare, och priserna lite lägre än vanligt. När människorna är lite gladare, kärleken lite mer på riktigt och helgen något närmre. Då är livet som allra bäst.
Det finns så mycket skit i världen. Men det räcker med en dag här och där som känns lite extra, för att orka börja om på nytt. Dagar när allting känns perfekt utan att vara politiskt korrekt och så förbannat tillrättalagt. Även sprickorna i muren har sin charm. Allting måste inte krånglas till och problematiseras. Ibland räcker det att vakna på rätt sida, få några trevliga ord och kanske lite tur i rätt riktning.
Världen är själva dikten, idioten diktaren. Det fina ligger i enkelheten.
Mike Asson, Im soft as silk and stonecold crazy
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Mikael Andersson
