 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Birgitta Stiefler
publicerad 20 apr 2010 kl. 18.56:
I väntan på våren i April
En dags reflektion i flexibilitetens och optimismens spår.
Det kommer snöblandat regn ute, och mitt sinne är inställt på vår så det blir konflikt i hjärnan. Jag som köpt nya skor istället för de jag lämnat i Bombay. Det är vårskor och jag har trotsat all kyla och går utan strumpor. I morse när jag skulle ta bilen till jobbet fick jag nästan skrapa framrutan men då var jag fortfarande optimist. Under dagens lopp har jag återgått till vintertankar och jag undrar vart lärkan jag hörde häromdagen tar vägen när kylan bestämmer sig för att lura mig. Åkern är fortfarande bara ett brunt hav, så jag hoppas lärkan hittar ett varmt buskage, annars är den välkommen in hit om vindarna blir för hårda.
Inget blev som jag trodde, men då får det bli något annat. Våren stannade av och jag som hade bestämt mig för att återuppta mitt Norge arbete får se min önskan besegrad. Det finns de som behöver mig här och min oroliga själ får ta en paus från rastlösheten och finna frid i ett sådant liv som de flesta lever. Min pappa var forskare och ifrågasatte det mesta, och det arvet har jag tagit med mig. Jag är tacksam över att inte känna att det som begränsar mig är mig själv. Det finns inga problem, bara lösningar. Bara man är öppen och ser de små signalerna så har man en möjlighet att växa.
Mina bara fötter fryser när jag tittar ut på snöflingorna som är blandade med regn och som envist lägger sig på min gräsmatta som försöker föröka sig med nya grässtrån.
Christina Aguilera får mig att pausa och låta armarna flaxa och överkroppen att röra sig i takt till musiken. Christina ger mig energi att möta kylan och får mitt ansikte att lysa upp i ett framtidstroleende.
Nu blev det inget Norge, och det hade inte med Norge att göra, utan det faktum att jag inte kan lämna min store son än. Han behöver mig. Inte som ständigt bevakande men som räddningsplankan, och det är svårt när man sitter i Oslo. Så jag tar lite kurser på universitetet till hösten i palliativ vård, för något nytt måste till.
Ombytlig, ständigt på väg, bara kvar i mammarollen, är det jag?
Jag trivs i vilket fall som helst, även om fötterna fryser. Kan man vara för flexibel? Jag tror det, för det betyder att man kanske flyr än illa fäktar. Ingen och inget håller mig kvar i något som jag inte trivs i. Jag är inte rädd för att prova något nytt, vilket jag för tillfället gör. Jag har blivit arbetsledare och känner ett stort ansvar i denna nya yrkesroll. Jag tycker det är en utmaning att försöka få med mig undersköterskorna och få till en teambildning. Antagligen kan jag ha nytta av den när jag sedan går vidare på min väg, vart det nu blir.
Kanske borde man vara nöjd när man kommit upp i min ålder och sansa sig, men tyvärr har jag inte förstått det ännu.
Jag tror jag ska ta fram en balja, fylla den med hett vatten och sänka mina tår i värmen, stänga ögonen och vandra tillbaka till Goa i tanken. Bara en liten stund innan jag återvänder och affirmerar på våren.
|
