En gång i tiden fanns ett system som gjorde att vanliga lönearbetare var helt utelämnade till arbetsgivaren. Det var patronen och hans familj på bruket (gruvan, eller godset) som bestämde över liv och hem. En arbetare med familj som varit utan arbete en längre tid och sedan fick ett arbete hade oftast under en längre tid varit utan mycket av livets nödtorft, så som mat och kläder. Patronen som var en "vänlig" själ gav den nyanställde kredit, så familjen kunde köpa vad den behövde. Enda villkoret var att alla inköp gjordes i patronens egen lilla bod.
När så första lönen kom och alla skulder var betalda, fanns inga pengar kvar att handla mat för innan nästa lön. Så familjen var tvungen att få ny kredit. Och så fortsatte detta. Men som med det mesta här i världen uppgraderas systemen med jämna mellanrum. För att bli bättre och mer effektiva. Idag är det direktörerna (patron) och aktieägarna (familjen) som styr och ställer. Den gamla boden är även den uppgraderad. Framför allt på mindre utflyttningsorter med en stor arbetsgivare. Där behovet av arbetskraft varierar med konjunkturen. I storstäder har man löst detta problem med olika bemanningsföretag. I utflyttningsorterna är det a-kassa och diverse meningslösa kurser i AMS regi som gäller. Medan företagen i fråga gnuggar händerna av lycka. För arbetskraften kommer alltid att finnas kvar, går att kalla in med kort varsel och minimal upplärning. Vart skulle den ta vägen? Där den sitter med skulder upp över öronen för ett hus och ny bil. Bilen går i nödfall att göra sig av med, men huset? Inte en chans. Vem vill köpa ett hus, där det inte finns jobb?
Den ultimata "löneslaven" borde väl vara en välutbildad man i 30-årsåldern, med arbetslivserfarenhet. Ung nog för att fortfarande vara frisk och flexibel till sinnet. Men gammal nog att klara och veta vad ansvar innebär. En homosexuell sådan. Risken för att han en dag kommer in till chefen och säger: "Jag ska bli far." är minimal. Det är biologiskt omöjligt för personer av samma kön att få barn. (Med undantag för kvinnor då *ler) Och på grund av den fina utbildningen räcker lönen endast till det nödvändigaste. Resten går till studieskulderna. Och som en liten extra bonus kan arbetsgivaren dunka sej själv i ryggen över sin fördomsfria inställning.
Ilona Betula, en urusel löneslav.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Luciano Astudillo
