Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Anitha Östlund
publicerad 1 jun 2010 kl. 10.10:
I krigets spår DEL 5
"Kalles ansiktsuttryck ändrades på någon sekund från förvånat till frågande vidare till glatt och han lade handen över luren medan han snabbt viskade. 'Zirita kommer!'"
Kalle och Signe gick in på flygplatsen och tittade på den svarta tavlan som var fylld av olika flightnummer för plan som var på väg in. "Det ser ut som att Ziritas flight är lite försenad. Skall vi sätta oss på cafét?" Signe tittade storögt på alla spännande människor som sprang omkring och hörde knappt pappans ord. "Signe?" Hon nickade med huvudet så att luggen flög. "Mm kan vi väl. Får jag en glass då pappa? En Nogger?" Kalle klappade henne på huvudet och skrattade. "Klart du får. Nu återstår att se om hon kommer överhuvudtaget. Jag har fortfarande inte fått tag i Jean-Luc." Just då ringde telefonen. "Vänta lite. det är han! Ja hallå. Var i helskotta har du hållit hus? Jag har ringt och ringt." Kalles ansiktsuttryck ändrades på någon sekund från förvånat till frågande vidare till glatt och han lade handen över luren medan han snabbt viskade. "Zirita kommer!" och sedan fortsatte prata med Jean-Luc. "Du skall ha oändligt tack för vad du gjort. Jag får kompensera dig när vi ses. Hälsa frugan och ha en bra dag." När klockan visade några minuter innan landning reste de sig upp och gick till ankomsthallen.
Zirita kände en iskyla svepa emot sig när dörren öppnades och huttrade till. Hon tittade blygt på flygvärdinnan som lade handen på hennes axel och sade ett lågt tack på knagglig engelska. "Jag hoppas att du haft en bra resa? Välkommen till Sverige. Följ Alice så tar hon dig till utgången." Hon pekade på en kvinna i mörkblå kavaj och kjol med en käckt mönstrad sjal knuten runt halsen. Med osäkra steg gick Zirita i den smala gången, och sneglade intresserat på medpassagerarna som gäspande kom halvspringande förbi henne. Hon undrade för sig själv varför de verkade ha så bråttom. Skulle de med en buss? Zirita ökade på stegen och tittade ut genom ett av de små fönstren hon passerade. Ett av planen som stod på backen hade vingarna täckt av något underligt vitt. Utrymmet de gick i svängde plötsligt och en lång trappa dök upp. Zirita backade förskräckt och trampade en bakomvarande kvinna på tårna. "Aj! Vad gör du? Se upp var du går!" Hon tittade med ögonbrynen hårt hoptryckta på Zirita och spottade fram ord som var främmande för den lilla flickan. "Akta dig!" Kvinnan sköt henne åt sidan och gick förbi med snabba klapprande steg. När det lilla mörka huvudet syntes skrek Signe rätt ut av lycka. "ZIRITA! Du kom! Åh vad jag har längtat!" Hon skyndade sig fram till avspärrningen och sträckte ut händerna mot sin väninna. Ansiktet lyste av lycka och Signe hade svårt att stå stilla.
Zirita hade en känsla av att komma hem. Signe och hennes familj fanns här, och kanske, kanske hon en dag kunde återvända till sitt älskade Thailand när kriget var slut.
Anitha Östlund, ordälskande, jobbsökande, fantasirik kvinna på 45
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
