Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Anitha Östlund
publicerad 27 maj 2010 kl. 14.28:
I krigets spår DEL 2
"Lilla du, jag vet inte varför det blir så här. Det är ju vuxna män som inte kan samsas och ibland har svårt att se saker från flera håll. Oskyldiga får sätta livet till och tyvärr även barn."
Snyftande lösgjorde sig Signe ur sina föräldrars famn och tittade på sin dator. "Mamma, pappa, titta! Kan det vara från Zirita?" Hon satte sig på den ceriserosa stolen och klickade sig fram till meddelandet som hon läste högt. "Hej! Jag bor hos min moster, men vi måste fly för militären är på väg. Mamma och pappa klarade sig inte, men vi hinner inte begrava dem. Saknar dig! Hör av mig senare."
Signes ögon var fortfarande sorgsna, men blicken hade ljusnat och ett svagt leende syntes. "Åh, vad glad jag blir! Men stackars Zirita som inte har några föräldrar mer." Ingbritt tog sin lilla dotter i famnen. "Älskade, älskade du. Vad glad jag är för att vi bor i Sverige." Hon vände sig till Kalle som loggade ut från datorn och stängde av den. "Vi går ned och äter. Jag skall kolla med några jag känner om vi kan få hit Zirita. Ja, jag lovar inget, men kanske." Det sista sade han så tyst att inte dottern hörde det.
Det var med blandade känslor som familjen satte sig vid matbordet. Signe var inte sitt vanliga pladdriga jag och de andra kände en stor sorg i hjärtat. "Leo var en duktig man. Jag är glad över att vi träffade honom." Ingbritt tittade på sin man och slog ut med händerna i en hjälplös gest. "Varför måste det finnas krig? Varför kan inte människor leva tillsammans i harmoni? Vad är det för värld som Signe kommer att växa upp i? Så mycket ondska." Kalle lade handen över hennes och drog upp axlarna. "Lilla du, jag vet inte varför det blir så här. Det är ju vuxna män som inte kan samsas och ibland har svårt att se saker från flera håll. Oskyldiga får sätta livet till och tyvärr även barn. Men jag är glad att Zirita lever. Du skall se att det löser sig."
Signe satte sig tätt intill sin pappa och höll hans arm hårt, hårt. "Pappa? Blir det krig här med? För vår fröken har sagt att våra polikter bråkar." Kalle tittade en lång stund på sin dotter med oförstående min, sedan ljusnade han upp och skrattade till. "Politiker menar du va? Nej du, jag tror inte att det är någon fara. De där gubbarna tjafsar om småsaker." Signe tittade på sin pappa med mycket allvarlig min. "Jag är rädd." Hon huttrade till och gled in i sin pappas öppna famn.
På kvällen sms:ade och mejlade Kalle till några vänner som kände några andra män som kunde bistå med råd. För varje samtal flyttades en vit linjal nedåt på listan av namn. De runda glasögonen föll ideligen fram på nästippen, och till slut tog han irriterat av sig dem och böjde till den tunna bågen som gick över öronen. Kalle tittade på klockan och såg att den dansat iväg till tolv. Det var dags att sova. Snart skulle det visa sig om allt hans jobb gett något resultat. Motvilligt stängde han av datorn och lade mobilen på köksbordet för att med långsamma nästan smygande steg gå upp till Ingbritt och glida ned under täcket. "Kunde de hjälpa oss?" Hon lade armen över hans mage och lade sig tätt intill. Kalle hummade och lät sin ena hand ligga på hennes. "Vi får se imorgon. Sov nu." Ingbritt viskade ut i tomma luften. "Jag älskar dig." Han rörde lite på sig och mumlade sömndrucket. "Detsamma."
Dagen efter startade en ringcirkus utan dess like. Massmedia hade fått nys på att Kalle skulle försöka få hem Zirita till sig och ville ha närmare besked av honom. Okända människor ville bidra med pengar och organisationer ville skriva avtal med honom om att få ha historien i sin reklam. "Men snälla rara ni. Det är ju inte ens säkert att vi kan få hit flickan." Han tittade på sin fru med panik i blicken. Vad var det han hade startat. Projektet började gå helt ur händerna på honom och hans medhjälpare bad att få slippa bli intervjuade. Det var förvisso en av dem som tipsat tidningarna, men han hade ingen lust att agera frontperson. När dagen nått sin ända hade Kalle ont i händerna av allt hållande i telefonluren. Ingbritt kom in i rummet med Signe vid sin sida. "Vad tror du? Kan vi överhuvudtaget få kontakt med Zirita?"
Plötsligt klappade dottern händerna och hoppade runt, runt. "Jag har det! Hon har ju en mobiltelefon! Den fungerar säkert." Hon sprang upp till rummet och hämtade en skrynklig rosa lapp som det stod en massa siffror på. Kalle plockade fram sin mobil ur fickan och knappade sakta in dem en efter en och höll andan. Skulle det lyckas? Signal efter signal gick fram.
Anitha Östlund, ordälskande, jobbsökande, fantasirik kvinna på 45
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
